Den här sidan har korrekturlästs
86
“Se här, Sulitelma, din forne vän!
Se ej så på solen! Känn mig igen!
Jag lydde min far
Och vida jag var;
Men nu är jag här och till brud dig ta’r."
Då qvad Sulitelma: “min forne vän
Bland tusen, som komma, jag känner igen;
Som storm var hans sång,
Vidtfamnande lång
Hans vinge och nordanifrån hans gång.“
Då fann jag, att vind, som tillbaka far,
Är icke densamme, som förr han var.
Med den, som har vändt,
Är föga bevändt;
Han käns ej af vännen, som förr honom känt.