92
Och får jag ock ett himlalån mig gifvet, En verkligt stor gudsgåfva utaf höjden, , Nog tager jag med tack emot den fröjden Och ser i den ett kapital för lifvet, Men lefver icke på det; lagom feta Dess råntor varda, ty jag vill arbeta.
När så från minnets dunkla vrår sig närma Än ett, än fler af dagens små bekymmer, Och lika mygg, när qvalmig afton skymmer, Med retsam sång ihärdigt kring mig svärma, Jag bryr mig ej bland mängd af vapen leta, Det fins blott ett, som biter skarpt: arbeta.
Och stiger sorgen sjelf in i min boning, Den bleka valan med förgråtet öga, Som gör sin rund hos låga som hos höga Och sitter stum vid ängslig bön om skoning. Jag tigger ej om nåd med tårar heta; Hon går dock ej, förr'n hon mig ser arbeta.
Digitized by LjOOQle
