Sida:Wildheim.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 7 —

 
Dock andra tider hafva stundat,
Min arm har domnat, ögat blundat;
Men ungdomsåren komma än
Med gamla Harald dock igen.”
 
”På molnet, Riddare, som ilar
Från rymd till rymd, en ande hvilar;
Den styr hvar en: och hvad ni gjort
Ni endast handlat som ni bort.” —
 
”Men ser ni ej hur strålen brinner,
Så rik och full: med solskens drag,
Att hvarje nattens spår försvinner;
Det är ej skyns, men stridens dag.
En Riddare, med väpnad skara,
Utmanat er på lif och död,
Vid morgon-strålens första glöd.
Han fordrar svaret straxt, vid fara,
Så hotade med djerfhet han,
Att blifva hela Borgens man.
Får Herre! våra klingor svara?
Det svaret hoppas jag kan bli
Ej just så godt att bita i.
Re’n står er vakt med koppar-pansar
Kring muren, stödd på säkra lansar,
Fullgod att emot döden gå;
Men Riddare, af gammal vana,
Gif oss allenast sjelf er fana,
Och om ej det, kom ner ändå!
Der striden rullar som en lafva,

 Wildheim,2