— 18 —
Der är för krigarn skönt att hafva
En man som han kan se uppå,
På samma gång han ses också.” —
”Står strid för dörren? Godt, jag stridit
Hvar stund i många år allre’n,
Min själ har ibland dödar ridit,
Men såsom döden sjelf allen.
Och har jag ock förluster lidit
Har ingen vetat derutaf:
Mitt hjerta varit deras graf.
Men striden ock ej någon rörde,
Mitt eget väsen den tillhörde;
Den rör också ej någon än:
Ty jag står utan bror och vän.
Dock småningom så van jag blifvit
Vid striderna som stå i lifvet
Att blod må flyta hur som helst,
Den döde är från lifvet frälst;
Och hjertan brista, hufvud falla
I jorden är det rum för alla.
Det rör mig ej. Det sins ej slut
Förr’n alla väsen stridit ut.
Dock tyst! en dröm jag en gång drömde,
Då vesterns Gud sitt guldhorn tömde,
Med rosor fyldt af eld och ljus;
Det var vid östan vindars sus.
Jag låg bredvid Jordan. Mot handen
Jag stödde pannan. Österlanden
En tafla tycktes, underfull,
I ram af horisontens gull.
