— 19 —
Men matt och trött af dagens strider,
Jag slumrar slutligt, från hvar syn,
Den första gång se’n många tider;
Då klingar det en röst ur skyn:
”Hur du än kämpa må och strida,
Och hur du döden söker än,
En ande vandrar vid din sida,
Och hvarje hugg ta’s upp af den;
Men inom dig bo dina öden,
Med stormarna af lifvets dag,
Der skall din valplats stå, tills döden
Står väpnad opp: ditt andra jag.” —
Nu stundar striden. Jag vill pröfva
Om domens ord stå fasta än;
Jag kunde väl också behöfva
Att vandra hän till himmelen.
Kanske också att domen springer
Fullkomnad ut med Riddarns svärd:
Ty ingen skådar Herrans finger,
I skyn det styr hvar Men’skas verld.
Mig må du derför vapen bringa,
De rostat, men det gör ej stort,
Dess lättare de sönderspringa;
Spring du blott ock, du dödens port!
Låt sedan Borgens bryggor falla,
För honom — hör du, Harald — alla!
Det är det enda svar han får,
Jag vill väl tro han det förstår.
Se’n må han komma, jag är färdig.
Min klinga är hans klinga värdig:
