— 20 —
På Palæstinas fält jag skref,
Ratt ofta det ett Riddarbref.
Och kommer han, J honom skolen
Med sänkta spetsar hälsning ge:
Tv det är döden, det är solen,
Som kommer med sin dag kanske.
13.
Nu öppnas portar, slottsbro faller,
Med flätverk och med dubbla galler;
För ovän mer ej motstånd fanns,
Men hela borgen stod som hans:
Ett marknads-torg för skilda öden,
Att ära, hvar man mistat den,
Utaf den stora handlarn, döden,
Få köpa med sitt blod igen.
14.
Vid porten, på sin svarta fåle,
Högburen Riddar-yngling satt,
Som på en stormsky dyster natt,
Beväpnad med en ljungelds-stråle.
Mot honom nu hvar kämpes blick,
Från Borgen, som ett kastspjut gick;
Men han satt still, liksom han tänkte
På någonting, som lugn ej skänkte;
Men hastigt opp han pannan bar,
Och långsamt in i Borgen drar.
15.
Han föres upp. I pelarsalen
Han mötes utaf Wildheim sjelf,
Som vandrar der, liksom i dalen
