— 21 —
En ensam, klar, högvågig elf;
Ty var han nu ej mer densamma,
Förändrad på ett pendels-slag,
Men lugnare brann läppens flamma,
Och klarare brann kindens dag.
I ställning var han som en hjelte,
Från Grekens saga. Medjans bälte
Slöt till så väl; man såg derpå
Att det var vandt att sitta så.
Och detta öga, denna panna,
De komma lätt hvaren att stanna;
Men det var ock med denna blick
Leonidas mot döden gick.
"Välkommen hit! Ditt bud jag känner;
Din arm vill strid; din klinga bränner.
Men fast du, midt i nattens fred,
Har slagit såsom falken ned;
Du än dock ingen seger vunnit,
Rotfasta murar blott du funnit,
Och upp till mig du aldrig gått,
Om jag ej öppnat sjelf mitt slott.
Och fast du gallerhjelm behöfver,
Tätt sluten omkring kinden till,
Hur du, hur du den sluta vill,
Dock intet till att yfvas öfver:
Ty det är jag, och icke du,
Som vunnit denna seger nu.
Jag vill dock ej om lagrar tvista,
Jag hoppas denna är min sista.
Mitt hjerta längtar till att dö,
