— 22 —
Som svalan på det veka rö.
Dock hvad ditt svärd på mig vill hämnas
Kan väl utaf din tunga nämnas.
Hvad klingan uti handen gör,
Skall tanken dock ansvara för.
Mitt sinne lyster till att känna
Hvarför mot mig en falk ses spänna
Senstarka fjäder-vingen ut;
Kanhända blott af nyck till slut"! —
"Eggskarpa ord från tungan falla;
Men jag vill svara på dem alla.
Kanske du än från fordom minns,
Att vester ut en fjelltrakt finns;
Mins ock en Borg, af brutna hällar,
En krans af torn, en krans af vallar;
På klippan hänger kransen än,
Ett diadem utöfver den.
Och kanske bär det något minne,
Blekkindadt från din ungdoms dag,
Med mörk förtviflan i ditt sinne:
Det minnets hämnare är jag,
Hvad du förbröt skall jag försona;
Ett Riddarmord, det hör dig till;
Men blodröd blir också den krona,
Jag på ditt hufvud sätta vill.
Min klinga tillhör hämdens ära,
Och hämdens pligt i bröstet bor,
Det var det första jag fick lära,
Det första hvarpå tungan svor.
Jag är blott född dertill. Jag ärfde
