— 31 —
Hvad nu jag gjorde, ej jag kände.
Ett Etna i hvar ådra brände;
Och en Vulkan var hvarje tum,
Utaf mitt väsens tid och rum.
Ej brott jag såg, till att förakta,
Ej oskuld heller, att betrakta;
Men i en flamma, vild och varm,
De lågo vid hvarandras barm.
17.
Då kommer någon. Se der svingar
Ett solblankt svärd, hvars skifva klingar,
Mitt väsen skälfver, svindeln står,
Och kring min blick sin skymning slår.
Mitt öga ser blott stjernor falla,
Mitt öra hör blott toner svalla,
Det är ett hvimmel, hvart jag ser
Af verld som uppgår och går ner.
Jag störtar fram. Min fot ej stannar,
Fast hvarje steg mig sjelf förbannar;
Och svärdet, i min höjda hand,
Som nattens Norrsken står i brand.
18.
O, om ett tillstånd kunde vara
Blott evigt, evigt! Harald! då —
Då vore detta godt också;
Men stunderna som vindar fara,
Som bilderna i drömmens syn,
Som skugg-gestallerna i skyn,
Ett tillstånd, af ett jemt detsamma,
I svindelfärden af min kraft! '
