Sida:Wilhelmina Hierta.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 5 —

bi med aldrig svigtande kärlek till sanning, rätt och frihet, uppmanande honom att ihärdigt fullfölja striden för samhällsförbättringar under de årtionden han utgaf Aftonbladet och de ännu flera han arbetade som riksdagsman, då förföljelse och förtal ofta utöstes i rikt mått.

Det kom en annan tid, då Lars Hiertas sträfvanden voro erkända och aktade af åtminstone flertalet, och då den ekonomiska framgången af hans företag äfven gjort sitt inflytande gällande. Man skydde ej längre den fruktade redaktören, och man tvekade icke mera att infinna sig i hans älskvärda hem, der bildning och smak förde spiran, och der hans maka var en lika högt aktad, som af alla omtyckt och firad värdinna. Makarne Hiertas hem vardt en mötesplats för konstnärer och skriftställare, politikens och storslöjdens män, för fint bildade och älskvärda qvinnor, och fortfor att vara det äfven efter Lars Hiertas frånfälle. Fru Hierta hade sällsynta sällskapsgåfvor och egde förmåga att underhålla samtal i ett stort antal ämnen, men alltid var hon den blygsamma qvinnan, som satte sina vänners och gästers nöje och belåtenhet i främsta rummet.

Fru Hierta egde en ständig tanke för andra. I smått, som i stort var hon uppfinningsrik, när det gälde att bereda glädje, bespara andra lidanden och mödor samt lindra nöd. Sjelf var hon enkel, flärdfri och anspråkslös som få, och ehuru hon under senare tider var i så goda ekonomiska vilkor, att hon kunnat tillfredsställa hvarje önskan af beqvämlighet, till och med öfverflöd för egen räkning, uppstod hos henne aldrig någon sådan önskan, utan hon bibehöll samma flärdlöshet som förut och visade alltid samma motvilja för lyx och fåfänga. Men var hon icke frikostig mot sig sjelf, var hon det i så mycket högre grad mot andra, och oräkneliga äro de som hon med storartad välgörenhet understödt. Hennes ständiga sorg var att icke kunna hjelpa alla nödlidande, och under hela sin lifstid, både då hon hade litet och då hon sedan fick mycket, försakade hon sjelf och inskränkte alla personliga utgifter för att kunna räcka bättre till och dela med sig åt andra.

Hennes verksamhetslust var stor, och då hennes krafter under de senare åren aftogo, led hon af att tvingas till