8
närboende hade vant sig att anse den såsom deras egendom. Skyddet och föredömet ofvanifrån var icke bättre: År 1783 befallte Serafimer-Riddarne, som hade högsta vården om Hospitals-väsendet i Riket, att «Ödekyrkorna skulle på offentlig auction försäljas«; lyckligtvis instälde sig ingen köpare, och ruinerna räddades den gången från total förstöring.
Ifrån år 1805 daterar sig deras bättre tid; då blefvo de fridlysta och vitesförbud utsatt för åverkan på dem. Sedermera hafva tid efter annan författningar utkommit om deras vård, och anslag blifvit gjorda för deras tillsyn och underhåll. Detta föredöme uppifrån, har i de flesta fall verkat fördelaktigt på stadens innevånare; stallen och vagnslidren hafva sjelfmant borttagits och ruinen frigjorts från hvad som kan misspryda den; den anses ännu i folkspråket såsom de närboendes egendom, men en egendom, hvilken de vårda och pryda, ty utom det egna nöjet af det intressanta granskapet, utgör det deras glädje att ruinen beundras, att den uppmätes och aftecknas.
Uppgifterna, som man äger om dessa kyrkors ålder, torde kanhända ej vara tillförlitliga; emellertid vilja vi angifva dem såsom de i Strelows «Gottlandische Krönike« af år 1633 äro antecknade. Om vi börja i norra delen af staden så träffa vi först
S:t Nicolaus, byggd år 1097 af handlande och sjöfarande; den är 100 alnar lång och 313⁄4 alnar bred samt hel och hållen af huggen sten. Mellangångens hvalfbågar hvila på 10 stycken fyrkantiga pelare, som
