officium och lön suspenderas till dess han af k. maj:t restituerad blifver“.[1]
Kapten Frans Holländer Bertilsson, som föröfvat slagsmål inom k. maj:ts frikallade skeppsgård och dessutom hånat amiralitetets utskickade profoss, skall för denna gång njuta pardon, men likväl sitta ännu i tre dagar fängslig och spisas med vatten och bröd.[1]
Kapten Didrik Wrangel och löjtnant Sven Nilsson Höök, hvilka erkänt sig “otvungne" öfverlemnat skeppet Svan (3) under Ärö i Belt d. 30 mars 1659, hvarigenom skeppet fallit i fiendens händer, dömdes af sjörätten i Landskrona d. 13 april 1660 att mista lifvet.[2] Kungl. maj:t benådade dem båda, derför att de öfver ett år suttit fängslade.[3] Wrangel blef sedermera amirallöjtnant och landshöfding.
Kapten Matts Mårtensson Dynkirck hade blifvit dömd att böta till armbössan, derför att han stött en skeppare i sjön, hvilken drunknade.[4]
Kapten Johan Wendelberg, som stulit från skeppet ett ankare, lunta, tackling och tågvirke, dömdes af sjörätten i Kalmar d. 16 oktober 1678 till tjenstens förlust, två “goda“ gatlopp genom tvåhundra man och fängsligt förvar på Skeppsholmen, så länge kriget varade.[5] Han rymde sedan ur arresten och slapp gatloppet på grund af k. maj:ts pardonsplakat, “men skulle såsom tjuf fortfarande anses“.[6]
Kapten Petter Ljung, som under en kryssning år 1679 under Hoburg plundrat en Wismarskrejare, dömdes af amiralitetsrätten d. 6 maj 1680 att mista lifvet.[5] Som han sedan förlikte målseganden i Wismar, benådades han af amiralitetskollegium, men skulle plikta med tjenstens förlust under två månader.[7]
Löjtnant Johan Klint, som bortsatt ett kronans skepp, dömdes af amiralitetsrätten från tjensten.[8] Fem månader derefter beslöt amiralitetskollegium, att han skulle få sin tjenst igen.[9]
En löjtnant på skeppet Wismar (2) drogs d. 15 juli 1678
