i Kalmar hamn tre gånger under kölen på samma skepp “af 161⁄2 fots djup“.[1]
“Löjtnant Tomas Finne, som är degraderad till gemen, skall njuta lika lön och underhåll med kofferdifolket.“[2] Och förordnades för liknande fall: “Officerare, som äro dömda till gemene, skola ställas i den hopen och hållas till arbete, på det hvad dömdt blifver, måtte behörigen blifva verkstäldt“.[3]
Löjtnant Olof Johansson Svartlock, som hade under kommendör Erik Persson Psilander varit på skeppet Laxen, då detta d. 26 juni 1679 eröfrades af fienden, “beviljades af amiralgeneralen uppå hans ödmjuka anhållande att slippa med ett ben utur blacken“.[4]
Skepparen Petter Mahl, som för brott blifvit dömd att ristas genom handen med en knif, benådades derifrån af amiralitetskollegium, och “som han redan suttit tre veckor i arrest, thy skall han ännu sitta i åtta dagar och sedan göra afbön“.[5]
Skepparen Anders Eriksson Menlös var skeppare på skeppet Vestervik (2), då det var utlagdt på strömmen i april 1676. Under aftonsången d. 9 i nämda månad hade han olofvandes tagit ved från skeppet, hvaraf elden kom lös och under hans frånvaro brann skeppet upp. Amiralitetsrätten dömde honom den 12 april att mista lifvet medelst hängande, men senaten beslöt d. 6 maj att han skulle afrättas med svärd. Detta verkstäldes på Hötorget d. 11 maj 1676.“[6]
En annan skeppare, som varit vållande till att elden kommit lös på skeppet Wismar (2), hade dömts att dragas under isen. Han begärde hos amiralitetskollegium förmildring i straffet, men domen faststäldes.[7]
Konstapeln Nils Jönsson Frisk, som blifvit af amiralitetsrätten dömd att dragas under isen, benådades af amiralitetskollegium med att i stället tjena ett halft år utan lön.[8]
Bösseskytten Johan Henriksson, som snattat, dömdes att erhålla trettio slag i porten.”[9]
Bösseskytten Johan Nilsson hade tre resor rymt ur
