amiralitetskollegium att gå uti, när regnväder inträffar, och jemväl att mönstra uti“.[1] Denna byggnad blef kallad mönstersalen och låg ungefär på den plats, som nu intages af kyrkoherdebostället.[2] Så hade äfven byggningsskrifvaren, tackelskrifvaren, smedjeskrifvaren och artilleriskrifvaren sina “kontor“ på Skeppsholmen i särskilda byggnader.[3] Äfven fans en daglig utgiftsbod för utlemnande af ofta ifrågakommande artiklar, såsom spik, tågvirke o. d. Denna bod kallades för “ringarekammaren“.[4]
Holmamiralen, holmmajoren, byggmästaren och ekipagemästaren hade boställen på Skeppsholmen. Egna “stugor“ hade der äfven mästerknekten, reparbanmästaren, buldansväfvarmästaren m. fl. mästare. Arbetsfolket hade bostäder i timmermansstugor, spinnarestugan, rättarestugan och årstjenarstugan.[4]
År 1654 började man uppföra en repslagarbana på Skeppsholmen; platsen planerades och gråsten framfördes till grunden.[5] Den anlades uppe på bergskammen i norra delen af holmen i rigtning från sydvest till nordost och utgör nu grundmurarne till det långa och smala tyghuset. Banan, som var öfver sexhundra fot lång, uppmurades af tegel. Taket utgjordes af två fot långa och 11⁄2 tum tjocka spån, hvilka beströkos först med tjärvatten och sedan med tjära, uppblandadt med sönderstött tegel.[6] Bredvid uppfördes dels ett hus för häckling och dels ett tork- och tjäruhus af sten. Under kriget upphörde arbetet, så att banan ej blef fullt färdig förr än år 1663, ehuru hon redan året förut börjat användas för sitt ändamål.[7]
Den 9 april 1676 råkade skeppet Vestervik (2) på Stockholms ström i brand.[8] Elden fördes af stormen derifrån till reparbanan. Det tjärade spåntaket bjöd elden välkommen och hela banan med tork- och häcklingehus brann upp, så att blott murarne stodo qvar. En menniska blef ock innebränd.[9] Banan blef visserligen nödtorftligen iståndsatt och
