obetydliga qvantiteter ekvirke. Flöjterna Elefanten och Hollands Tuin hade vanligen en à två gånger hvarje år hemtat virke till Stockholm, men åren 1672—1673 hemtades sådant äfven af skeppet Nordstjernan (2), år 1674 af skeppen Nordstjernan (2), Sundsvall (2) och Wismar (2) samt 1675 af Nordstjernan (2).
Den 28 juli 1675 skref kapten Karl Pijl till amiralitetskollegium, att arbetsfolket höll på att gå under af hunger och nöd, emedan det ej på länge fått hvarken kost eller lön och d. 3 nov. samma år skref kan, att folket “för hunger, köld ock nakenhets skull dagligen ge sig af från honom.“[1] Midt i all denna jemmer och nöd dog kapten Pijl d. 24 jan. 1676. Amiralitetskollegium skref d. 3 maj 1676 till bokhållaren Evald Seger, att arbetsfolket ej kunde få någon undsättning från Sverige “i dessa besvärliga tider och så länge det är osäkert i sjön“,[2] hvarpå Seger svarade d. 15 juni, att han hade intet att existera af.[1] Sanningen häraf bevisade Seger genom sin död i början af augusti 1676.[3] Genom kriget hade öfverfarten blifvit stängd för Sverige, så att 229 ekplankor, hvilka i mars 1676 lågo färdiga vid lastplatsen, ej kunde afhemtas.[4]
Licentskrifvaren i Stralsund Johan Kemphen förordnades d. 4 nov. 1676 till bokhållare efter Seger.[2] Kapten Cornelius Crass hade samtidigt antagits till befälhafvare öfver farkosterna i Pommern, men som han uppfört sig “oregerligt“ befalde konungen, att han skulle utbytas mot en annan officer.[5] Till följe häraf befalde amiralitetskollegium kommendören Frans Lou (adlad Lauw 1680) att bege sig till Stralsund och öfvertaga befälet.[6]
Fältmarskalken Otto Vilh. von Königsmark hade fått tillstånd af konungen år 1677 att bygga några farkoster i Stralsund.[7] Fältkassören Magnus Gavelius förordnades att hafva inspektion öfver detta skeppsbyggeri.[8]
År 1679 erhöll kapten Mårten Lucht fullmagt att hafva uppsigt öfver ekhygget i Pommern.[9] Efter freden detta år
