till denna låg den lilla holmen Boön, omkring 1,200 meter från köpingen. Denna erhöll stads-rättigheter d. 15 sept. 1664 och fick på samma gång sitt namn utbytt mot Karlshamn.
Redan i konung Erik XIV:s tid var Bodekull känd såsom en sjö-strategisk plats. I sin instruktion för amiral Per Bagge på 1567 års flotta mot Danmark förordnade konungen, att Bagge skulle, när han kom med flottan nedåt Bornholm, skicka några smärre skepp åt Bodekull att förfara om djupet der i skärgården och om någon befästning till lands eller vatten kunde derstädes lämpligen anläggas.[1]
Bodekull blef emellertid ej svenskt förr än genom freden i Roskild d. 26 febr. 1658. Strax derefter skickade amiralitetskollegium kapten Peter von Edam dit för att undersöka, huruvida ett skeppsvarf kunde der inrättas.[2] Hans rapport, som inlemnades till konungen, innehöll att platsen hade en god hamn med 40 à 50 fots vatten och var till skeppsbyggeri “beqvämlig“.[3]
Den 17 april 1659 beslöt konungen att anlägga ett skeppsvarf derstädes och utsåg ekipagemästaren på Skeppsholmen Ebbe Simonsson till “inspektor“ för varfvet. Enligt en för honom följande dag utfärdad instruktion skulle han uppföra på Boön nödiga tarfvehus för skeppsbyggningen såsom verkstäder och bodar m. m. samt bygga “på fasta landet tvärt öfver hamnen“ nödiga hus för handtverkare, timmermän, smeder och annat arbetsfolk. Timmermän skulle han erhålla dels från Stockholm och dels från Vestervik. De skulle få hvardera en half eller en fjerdedels gård i Asarums socken att njuta i afräkning å lön.[4] Samtidigt härmed lät konungen genom krigskollegium uppmura en liten skans på Boön till hamnens försvar.[5] Asarums sockens ränta anvisades för skeppsbyggeriet och socknemännen skulle, mot förskoning från knekteskrifning och båtsmanshåll, utgöra dagsverken till det fälda ekvirkets nedkörande till sjön och annat kronans arbete, som nödtorften fordrade.[6] Socknens ränta redovisades af Ebbe Simonsson.[7]
