och enligt 1640 års 80 daler i månaden, så hade han under vintern respektive 45 och 50 daler. På detta sätt uppfördes lönerna i riksstaterna ända till och med år 1660, men derefter med årsbelopp och således utan någon skilnad mellan sommar och vinter. Härifrån undantagas dock de gemene, för hvilka lönen fortfarande beräknades efter sju sommar- och fem vintermånader.[1]
År 1662 beslöts, att när en officer eller underofficer befordrades, skulle han under det löpande och hela det näst följande året njuta sin gamla lön och först derefter tillträda den nya.[2] Majorer och kaptener, som befordrades öfver stat, fingo ej sin nya lön, förr än vakans uppstått.[3]
I allmänhet innehölls lönen under permission. Undantag härifrån skedde dock. De holländska officerare, som hade permission under vintrarne 1644 och 1645 för att besöka sina hem, fingo derunder behålla halfva lön.[4] Under permission för utbildning i tjensten på främmande farvatten fingo officerarne behålla hela lönen.[5]
I corps de gardet på Skeppsholmen fördes befälet af en kapten, som skulle alltid vara tillstädes och ombyttes i tur och ordning hvarje vecka. Då någon kapten gjorde en vecka tjenst för en annan, afdrogs å den senares lön 12 daler, hvilket utbetalades till den förre.[6]
“Qvästa“ (sårade) hade half lön under tiden deras sår läktes.[7] Krigsfångar behöllo lönen under fångenskapen.[8]
För handtverksfolkets aflöning gälde särskilda stadganden. Till kontroll å timmermännen hade byggningsskrifvaren brickor af bly, hvilka han i corps de gardet tillstälde dem på morgonen, när de gingo till arbetet. När de gingo derifrån på middagen, skulle de återställa brickorna till skrifvaren. På samma sätt förfors på eftermiddagen.[9] När någon af handtverksfolket var borta en dag från sitt arbete, utan anmäldt laga förfall, förlorade han sin lön för den dagen och äfven för den nästa, ehuru han då arbetade. Men den, som blef borta andra och tredje resan, straffades “arbitraliter“ med gatlopp efter amiralitetskollegiets bepröfvande.[10]
