Sida:Zettersten-Svenska flottans historia åren 1635-1680.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
212
30. AFLÖNING.

Deremot “när någon af arbetsfolket står fadder, låter slå sig åder eller följer lik, då bestås honom ett skoft[1] fritt, dock så förståendes, att der han försummar det skoftet, som följer näst derefter, då njuter han intet skoft till godo.“[2] Den, som skadades i kronans arbete, fick uppbära en fjerdedel af sin daglön, till dess han blef frisk igen.[2]

Alla bestämmelser huru lönerna skulle utgå, blefvo emellertid ganska betydelselösa, emedan penningetillgången icke medgaf deras ordentliga utbetalande. Aflöningen skulle utbetalas hvarje månad, men detta skedde icke regelbundet något år. Fast hellre blef det regel att utbetala aflöningen blott ett par tre gånger om året, då penningar erhållits från landsorten eller af räkningekammaren. Och snart försköto sig dessa utbetalningar, så att hvad som var intjent, erhölls först året, ibland flera år, derefter. Deraf uppkom den stående rubriken “resterande löner“ i hufvudböckerna, som städse in- och utbalanseras med betydliga belopp. Denna börda på amiralitetets budget hade år 1649 blifvit så stor, att hon ej längre kunde uthärdas, utan något måste göras. Härom meddelar amiralitetskollegiets protokoll d. 16 nov. nämnda år: “Samma dag hade Hennes kungl. maj:t uti herr Åke Hanssons (Ulfsparre) och herr Herman Flemings närvaro resolverat, att hvad de betjentes gamla rest vid amiralitetet anbelangar, skulle härefter således dermed förhållas: samtliga officerares (och underofficerares) fordran skulle efter handen och som medlen falla kunna fullkomligen varda betaldt, men de gemenes rest utstrykas alldeles, så att derpå ingen betalning gifves, dock med det förord, att de härefter och för de följande åren bättre och riktigare betalas.“ Tillfölje häraf erhöll amiralitetsbokhållaren befallning att afföra ur räkenskapen det gemena sjöfolkets, så båtsmän som bösseskyttars, lönefordringar från äldre tider ända till nyåret 1650, “så att ingen härefter skall hafva att derför kräfva.“[3]

Denna afskrifning verkade dock ej någon bättring. Ännu sämre blef det efter det dyra kriget med Danmark 1657—1660. Amiral Klas Bjelkenstjerna skref till regeringen i maj 1660 från flottan i Landskrona, att officerarne och

  1. Lika med två timmars arbete enligt S. W. Gynther: förf. saml. för flottan VII sid. 481.
  2. 2,0 2,1 A. K. reg. 206 1673.
  3. A. K. reg. 217 1651.