Sida:Zettersten-Svenska flottans historia åren 1635-1680.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
213
KONTANT LÖN.

underofficerarne icke fått någon lön på hela året och att de måst sälja sina kläder för att få penningar till föda.[1] Året derpå, när fråga var i rådet om officerare och underofficerare på Skeppsholmen, klagade Bjelkenstjerna, att “löjtnanter och andra officerare vid amiralitetet måste gå och draga jern till att föda sig.“[2] Man gjorde, hvad man kunde för att hjelpa. Så anmodades öfverståthållaren att icke “stringera“ amiralitetets officerare och underofficerare med lagsökningar för hvad de voro skyldiga andra, utan “hafva tålamod till dess något verkligt af deras innestående löner för dem utfalla kan.“[3] Major Tering Henriksson fick såsom godtgörelse för innestående lön nyttja skeppet Rekompens (3) till en fraktresa för egen räkning till Portugal.[4] Kapten Hans Bengtsson Menig, som fått afsked 1660 och sedan gått i kofferditjenst, fick år 1666, då han kom till Stockholm med en salt-last, tullfrihet för lasten till så stort belopp, som hans ännu resterande lön utgjorde.[5]

Tillståndet blef ej bättre, sedan konung Karl sjelf tillträdt regeringen. I oktober 1674 meddelade amiralitetskollegium, att officerarne icke fått någon lön på hela året och underofficerarne ej heller något sedan påsk, då de fingo lön för blott en månad.[6] I februari 1676 ingåfvo samtliga kaptener och löjtnanter till amiralitetskollegium begäran att blifva hulpne med något på lönen, enär de då på sjette månaden icke bekommit något. Härpå resolverades, att de skulle hjelpas med assignationer till landsorten på mantalspenningarne, den första ränta, som utföll på året.[7]

De enda officerare och underofficerare, som fingo sin lön ordentligt, voro de från Holland och England förhyrda. Det var en allmän regel, att ej utfärda afskedspass för främmande, utan att på samma gång gifva dem full liqvid.[8]

Den stora medellösheten inverkade äfven på utbetalningen af handtverksfolkets lön, så att detta fick arbeta långa tider för ingenting. Så hade folket i april 1660 “på hela detta år ej fått en enda penning.“[9] Den 5 aug. 1669 rapporterade amiralitetskollegium till regeringen, att timmermän

  1. A. K. reg. 195 1660.
  2. Rådsprot. 79 1661.
  3. A. K. prot. 146 1661.
  4. A. K. prot. 69 1661.
  5. R. R. 165 1666.
  6. A. K. reg. 1310 1674.
  7. A. K. prot. 212 1676.
  8. R. R. 55 1653.
  9. A. K. reg. 144 1660.