Den 13 maj 1664 nämndes Karl Gustaf Wrangel till riksmarsk. Då det lediga riksamiralsembetet nu skulle tillsättas, så kommo härvid hufvudsakligen två kandidater i fråga. Den ene var riksrådet friherre Herman Fleming, som vid tjugutre års ålder gått i holländsk örlogstjenst och sedan i svensk, varit holmkapten och holmamiral samt amiralitetsråd sedan år 1650. Den andre kandidaten var den kände fältmarskalken och generalguvernören öfver Skåne, Halland och Blekinge grefve Gustaf Otto Stenbock. Han hade visserligen inga meriter vid amiralitetet att uppvisa, men han var svåger med två af förmyndareregeringens medlemmar. Ty hans syster var gift med riksdrotsen Per Brahe och sjelf var han gift med systern till rikskanslern M. G. De la Gardie. Vid valet, som hölls i rådet d. 18 maj 1664, erhöll Stenbock 14 och Fleming 8 röster.[1] Riksdagen var samlad och ridderskapet och adeln ville ej godkänna Stenbocks val, men förmåddes slutligen dertill. Den 8 juni intog Stenbock sin plats bland regeringens ledamöter.[1]
Riksamiralen grefve Stenbock blef ett offer för sin tid. Till följe af sin börd blef han satt på en plats, han ej mägtade fylla.[2] Han arbetade efter måttet af sina krafter, men saknade förmåga att bringa till utförande, hvad han ansåg för nyttigt. Kom så kriget eller den stund, då flotten skulle visa, hvad hon dugde till. Uppvaknandet ur den dvala, som småningom utbredt sig öfver amiralitetet, blef förfärligt. På grund af 1675 års fruktlösa sjötåg, det enda i hvilket Stenbock deltog och hvars sjelfskrifna öfverbefälhafvare han var, blef han genom dom d. 3 maj 1676 förklarad “incapabel att riksamiralsembetet vidare förvalta“, men blef genom konungens nåd d. 9 nov. 1677 åter “till sitt riksamiralsembete i alla afseenden fullt restituerad“.[3] Någon egentlig verksamhet såsom riksamiral kom han dock icke mera att utöfva.
Flottans dåliga administration var så uppenbar, att
- ↑ 1,0 1,1 Rådsprot.
- ↑ Toskanska sändebudet Magalotti i Stockholm 1674 skref till sin regering om Stenbock, att “på sjöväsendet förstår han sig alldeles icke“, men karakteriserade honom för öfrigt som en hedersman. (Elof Tegnér: Svenska bilder från 1600-talet sid. 211).
- ↑ R. R.
är derför omdömet om Wrangel i P. O. Bäckströms Sv. flottans hist. sid. 127, att han som riksamiral uträttade föga, utom när han förde flottan i striden och att han såsom administratör var på intet sätt utmärkt.
