| År 1635 | År 1675 | År 1680 | |||
| Laskisor | pr 1,000 st. | — | 1 daler | 1 daler | |
| Tennlickor | „ | — | 1 „ | 1 „[1] | |
Stenkol för amiralitetssmedjan erhölls från Newcastle i England och köptes levererade i Stockholm. Priset var 1 à 11⁄2 daler tunnan. Årsbehofvet synes hafva varit omkring 1,000 tunnor.[2]
År 1665 användes på försök stenkol, som brutits vid Helsingborg i Skåne.[3] Antagligen befunnos de icke dugliga, ty engelska kol begagnades allt fortfarande.
Stål användes i obetydliga qvantiteter. Det erhölls liksom jernet från Arboga och kostade 18 à 22 daler skeppundet.[2]
Svafvel erhölls från krigskollegium efter reqvisition.[4] Det användes liksom salpeter vid tillverkning af fyrverk och utredning af brännare.
Såpa, holländsk, erhölls från Amsterdam.[2]
Talg köptes vanligen inom landet, såsom i Stockholm, Visby och Vestervik. Priset var omkring 3 daler lispundet.[2]
Tegel till de byggnader, som uppfördes, erhölls från amiralitetets eget tegelslageri vid Kastellholms slott på Åland. Detta var icke något stort tegelbruk, ty det kunde ej tillverka mera än 40,000 murtegel om året.[5] Det kunde ej heller fylla behofvet, när den långa reparbanan på Skeppsholmen skulle uppmuras på 1650-talet. Dertill erhölls tegel från kronans tegelbruk vid Strömsholm, Kongsör, Gripsholm och Nyköping.[6] År 1663 beslöt regeringen att öfverlemna Kongsörs tegelbruk till amiralitetet.[7] Kastellholms tegelbruk hade då blifvit nedlagdt.[8]
Tjära var en räntepersedel, som utgjordes till amiralitetet från Norrland, Finland och Gotland. På 1670-talet hade denna ränta så gått ned, att amiralitetskollegium måste köpa omkring femtio läster tjära om året af Tjärukompaniet. Tjäran kostade i Stockholm på 1650- och 1660-talen 24 daler lästen och på 1670-talet 18 à 21 daler.[9]
Tvål, venetiansk (“venedisk“) användes i reparbanan och
