köptes i partier om tvåhundra skålpund från Amsterdam efter ett pris af 11 öre skålpundet.[1]
Tågvirke. Behofvet deraf synes i allmänhet blifvit fyldt genom tillverkningen vid amiralitetets reparbanor ända till år 1671. Då kontraherade kammarkollegium med faktorn George Shuttleworth om leverans af tvåtusen skeppund “tackelvirke“ efter 535⁄32 daler skeppundet.[2] Denna stora leverans togs troligen från Amsterdam. Det höga priset föranleddes af landets dåliga kredit.
Åren 1675—1679 infördes stora partier tågvirke från Riga. Konungen hade nemligen befallt amiralitetskollegium att sluta aftal med kommissarien Jakob Gutheim derstädes om beständig leverans af tackel och tåg.[3] Omkring tretusen skeppund trossar och kabelgarn levererades från Riga åren 1675—1679. Dessutom köptes år 1675 500 skeppund kabelgarn från Lübeck efter 28 daler skeppundet.[4]
Åren 1674—1677 levererade äfven hampspinnarembetet i Stockholm kabeltrossar (svårare tågvirke) och kabelgarn (smäckrare d:o) efter ett pris år 1674 af 33 daler skeppundet för det förra och 37 daler för det senare slaget samt år 1677 resp. 25 och 33 daler.[5] Dessutom spann samma embete år 1676 kabelgarn efter 5 daler skeppundet, då amiralitetskollegium tillhandahöll hampan.[6] Reparbanan på Skeppsholmen hade nyss förut afbrunnit.
Ved erhölls från Åland. Vedskutorna derifrån lade till vid Blockhusudden eller “Stora sjötullen“, der uppköpet skedde.[7] Veden bestod af björkved, alved och s. k. “bryggeved“. Denna sistnämnda var af furu och gran samt användes i amiralitetets bageri och bryggeri. Priset var nästan lika och föga vexlande: 11⁄6 à 11⁄2 daler för björkved, 1 daler för alved och 1 à 11⁄2 daler för bryggeved, allt pr famn.[8]
