höga öfver öfverloppet.[1] Halfva antalet skulle riggas för råsegel och andra hälften för bojortsegel.[2]
Galioterna voro 69 à 78 fot långa, 18 à 19 fot breda och 81⁄2 fot djupa i hålskeppet.[3]
Vid Kronoby varf byggdes, såsom redan är omtaladt, åren 1676—1678 sjutton bojorter, hvilka ej erhöllo namn, utan kallades N:o 1, 2 o. s. v. till och med 17. De voro 55 à 65 fot långa, 171⁄3 à 181⁄3 fot breda och 6 fot djupa i hålskeppet, hade flack botten och icke någon synnerlig köl. Hufvudsakligen voro de afsedda att brukas på Ladogasjön mot ryssarne.[4] Af dem funnos år 1680 blott nio qvar, hvilka förklarades odugliga och icke värda reparation, hvarför de skulle blott användas såsom pråmar.[5]
På åtskilliga af de medelstora skeppen funnos lastportar, såsom Örnen (2), Fenix (2) m. fl., hvilka i fredstid begagnades såsom lastdragare.[6]
Underhållet af skeppsflottan lemnade mycket öfrigt att önska. Anledningen härtill var hufvudsakligen bristande medel, men äfven bristande tillsyn och omtanke. Bojorten Svarta Hund, som i juni 1640 afgick från Stockholm på resa åt Holland, miste på utresan i Kalmarsund sin stormast med allt tillbehör. Holmmajor Richard Clerck, som var ombord, rapporterade härom från Kalmar: “Orsaken härtill var, att masten var alldeles oduglig och rutten, så att man måste undra huru den kunnat hålla så länge, efter der var intet annat än en liten skorpa utanpå, som var frisk, men inuti var den som fnöske, som synes ännu af stumpen.“[7]
År 1656 afgaf amiralitetskollegium en berättelse till konungen om flottans tillstånd, hvari det heter, att tjugutre skepp (hvaraf tre stora, femton medelstora och fem små) äro reparerade och i ordning att gå till sjös; ett medelstort och två små skepp tarfva blott en mindre reparation; två medelstora skepp böra förhydas för att sedan kunna begagnas några år; ett medelstort skepp kan göra en resa eller två; ett litet skepp kan repareras, ehuru med stor kostnad; tre små skepp kunna blott begagnas obestyckade såsom lastfartyg samt fyra
