värderingen vid öfverlemnandet till kronan.[1] Skeppen skulle fullständigt utrustas af egarne, hvilka äfven borde förmås att lemna besättning.[2] Huruvida någon hyra för kompaniskeppen verkligen erlades efter krigets slut år 1660, är ganska tvifvelaktigt. För dem, som förlorades, torde dock någon ersättning på ett eller annat sätt blifvit lemnad.
Den 4 juni 1675 befalde konungen kommerskollegium att hålla alla monterade skepp i beredskap till k. maj:ts tjenst.[3] I juli samma år skref amiralitetskollegium till öfverståthållaren, att han skulle uppkalla redarne till alla i Stockholm varande monterade skepp och tillsäga dem att reparera skeppen och hålla dem amiralitetet till handa vid första tillsägelse.[4] Kammarkollegium slutade aftal med redarne om hyran för skeppen[5] och betalade denna vid skeppens återställande.[6] Värdet af de förlorade skeppen ersattes enligt värdering.[7]
40.
VAPEN OCH ARTILLERI.
Stycken.Skeppens kanoner kallades “stycken“ och voro af koppar
eller jern. De indelades efter kulans vigt, så att de, som
sköto kulor, vägande 24 skålpund, kallades tjugufyrapundiga
o. s. v. De största styckena voro trettiosexpundiga och de
minsta 1⁄4-pundiga. Af kopparstyckena voro de flesta
tjugufyra-, tolf-, sex- och trepundiga, af jernstyckena fjorton-, åtta-,
sex- och trepundiga.
Den allmänna åsigten var först, att kopparstycken voro bättre än jernstycken, hvarför äfven flottans bestyckning i början bestod till större delen af de förra. Kommissarien Louis De Geer, som var uppe i rådet d. 4 okt. 1644, uttalade såsom sin åsigt, att jernstycken voro bättre, emedan:
