hvarifrån skeppen voro, skulle besvaras, på det man skulle kunna skilja vän från fiende. Så skulle år 1644 från det ena skeppet svaras “Peenemünde“ och från det andra “Uppsala“, en annan natt “Riga“ och “Pillau“, en tredje natt “Reval“ och “Narva“; åren 1645 och 1659 på samma sätt “Arboga“ och “Hjelp Jesus“; år 1657 “Stockholm“ och “Gott mitt Uns“; år 1675 “Karlstad“ och “Kongsör“ samt år 1676 “Åbo“ och “Örebro“.
Om amiralen ville under natten gå till redd att ankra, satt han två lanternor akter på kampan och en lanterna i fockvantet samt sköt ett skott. På de andra skeppen skulle då sättas ljus i lanternorna, så att de kunde hålla från hvarandra. När amiralen sedan tog in sina lanternor på en när och alla skeppen kommit till ankars, skulle de andra släcka sina ljus.
Under striden.Bestämmelserna rörande striden erhållas hufvudsakligen ur sejnbrefven åren 1644, 1645, 1657, 1658, 1659, 1675 och 1676.
När amiralen sköt ett skott från styrbord och sammaledes de andra eskadercheferna, var detta ett tecken att fienden var i sigte och att man skulle anfalla honom. Eskadrarne skulle då “hänga sig“ den ena efter den andra, men ingen fick skjuta på fienden, förr än han var så nära, att han kunde träffa med god verkan. Man skulle sigta “på lifvet“ af skeppen och ej på master, segel eller tackling. När man gick öfver en bog med fienden, fick man icke skjuta förr än amiralen skjutit.
Om sammanhållningen inom eskadrarne förordnades först, att en hvar skulle i första rummet söka göra fienden största möjliga afbräck och i andra rummet söka hålla tillsammans i sin eskader samt efter stridens slut förfoga sig till sin eskader igen.[1] Men i 1676 års sejnbref förordnades, att kaptenerna i hvar eskader skulle “under striden vända, när deras amiral vände och följa honom ehvart det bär.“
På det hvarje kapten skulle veta, hvarest han skulle finna
igen sin eskader, förordnades:
för 1645 och 1657 årens flottor, att under striden skulle
- ↑ K. G. Wrangels stridsorder af redden för Helsingborg 18⁄10 1658 (A. K. reg.).
