Sida:Zettersten-Svenska flottans historia åren 1635-1680.djvu/360

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
342
41. SJÖTJENSTGÖRINGEN.

alla skeppen i 1:a eskadern föra en bulsan under flaggspelet på storstången, i den 2:a sticka ut bulsanen under flaggan på förstången och i den 3:e sticka ut bulsanen på mesan; samt
 för 1675 och 1676 årens flottor, att under striden skulle skeppen i 1:a eskadern föra en gul och blå vimpel under flaggspelet på storstången, i den 2:a sticka ut en dylik vimpel på förstången, i den 3:e en vimpel på mesan under flaggan och i den 4:e eskadern en vimpel på mesan-spri.

När amiralen slog ut “blodflaggan“[1] från kampanen, skulle en hvar äntra det skepp, han kunde komma åt. Var han då sin fiende för svag, skulle kaptenen på det närmaste skeppet genast komma till hjelp, vid straff af lifvets förlust. Samma straff drabbade den, som underlät att undsätta det skepp, som äntrades af fienden, i fall han var närmast till. Flera än två skepp fingo icke samtidigt äntra samma fiendtliga skepp.

I händelse fienden beger sig på flykten, men dock håller sig i ordning tillhopa, skall han förföljas af flottan i samlad ordning. Men om fienden skingrades och flydde i oordning, gaf amiralen tecken med en vimpels utslående öfverst af flaggstaken på stora stången, att alla skulle med all möjlig flit jaga fienden, dock ej flera än två skepp jaga ett af fiendens eller fyra skepp jaga två.

Om ett skepp blef skadadt, fick det icke draga sig ur striden att söka hamn, utan man skulle reparera skadan och sedan med friskt mod ånyo gå till anfall. Blef skeppet åter skjutet redlöst och flottan hade lofven af fienden, så att det måste drifva på fiendens flotta, så skulle man om möjligt ankra, men annars skulle de kaptener, som voro närmast, låta sina skepp jemte det redlösa drifva på fienden och med “vivre force secundera“ det redlösa skeppet och äntra fienden. Men om denne hade lofven, fick icke det redlösa skeppet vika undan, utan man skulle reparera och söka komma upp i sitt läge igen, då “flaggmännen måste med sina underhafvande hålla bi och söka fienden, så kärt dem ära och lif äro.“ Ingen fick lefvande gifva sitt skepp i fiendens händer.

  1. En sådan bestäldes år 1653 i Hamburg; hon var 22 alnar lång och 15 alnar bred samt kostade 90 daler (A. K. reg. 1110 1653).