generaltullförvaltaren eller hans underhafvande.[1] Till följe häraf införde amiralitetskollegium i alla skeppsbefälhafvares förordnanden en så lydande punkt: “Måste han icke allenast förr än han afseglar, utan ock när han kommer tillbaka igen, gifva sig an på stora sjötullkontoret, på det han derigenom må undvika misstanken att innehafva tullpligtiga varor och blir honom derför allvarligen förbjudet att intaga någon köpmans eller privat persons gods, såsom härtill hafver varit i missbruk.“[2] På grund af upprepade klagomål påmindes amiralitetskollegium år 1667, att tullbetjente icke fingo afvisas vid “cronoörlogsskeppens“ in- och utpasserande, utan skulle insläppas på skeppen för att visitera, på det intet måtte tullen försnillas.[3] Men man hade fortfarande svårt att finna sig häruti. Då skeppet Äpplet (1) år 1674 under amiral Klas Ugglas befäl blifvit visiteradt af tullen, ansåg amiralitetskollegium detta vara “kungl. maj:ts skepp och sjöbetjente till största skymf och vanheder“ och beslöt att ingå till konungen med begäran att sådant visiterande på kronans fartyg måtte “afskaffas och hämmas.“[4] Detta föranledde likväl ej till någon konungens åtgärd. Tvärtom, emedan smugglingarne fortsattes, så befaldes amiralitetskollegium att allvarvarligen tillhålla sjöofficerarne att icke segla tullkammaren förbi, utan ankra vid Stora sjötullen och låta visitera skepp och farkoster.[5]
Slutligen tillkommo följande tre allmänna föreskrifter,
hvilka äfven infördes i skeppsbefälhafvarnes förordnanden:
kaptenen skulle så väl när han lemnade skären, som när
han återkom till dem, liksom äfven från hvarje plats, der han
under resan ankrade, derom genast “avisera“
amiralitetskollegium;[6]
han skulle tillse att provianten utdelades enligt
spisordningen, att den icke af vanskötsel förderfvades och att
tomkärlen lemnades tillbaka till amiralitetsproviantmagasinet;[7]
han skulle ock taga ombord en armbössa och vid
hemkomsten lemna henne till amiralitetskollegium att öppnas.[8]
När skeppen kommo hem, skulle officerarne inställa sig
