farkoster och skutor. Konungen steg d. 25 april ombord på Falken (2) under befäl af kapten Karl Kjörning och gick med hela denna flotta till Vordingborg på Seland. Der inskeppades trupperna. Efter något motstånd landsattes dessa d. 27 april vid Guldborg på nordöstra kusten af Låland midt emot Falster, hvarefter dessa båda öar eröfrades. Den 30 april var konungen i Nykjöbing på Falster och beordrade kapten Kjörning att med skeppen Falken (2) och Ångermanland (K) gå från Guldborg att uppsöka hufvudflottan under Langeland.[1]
Slaget mellan Femern och Låland d. 30 april. Bjelkenstjerna hade gått till segels d. 27 april och ankrade på e. m. d. 29 mellan Femern och Låland, så att man äfven hade Langeland i sigte. Vid solens uppgång d. 30 april blef man oförmodadt varse under Femern en flotta af tjugusex holländska och danska skepp med sju galioter under amiralerna Jakob von Opdam och Henrik Bielke. Vinden var svag ostlig och fienden således i lofvart. Ehuru svenska flottan bestod af blott tjugu skepp och en bojort, ehuru en del knektar hade nyligen aflemnats för anfallet på Låland och ehuru många af de gemene ombord voro sjuka, så beslöt dock amiral Bjelkenstjerna “att conservera H. K. M:ts höga reputation“ och gå löst på fienden. Vid middagstiden (kl. 12) började striden. Två gånger lade flottorna öfver, beskjutande hvarandra. I första sammandrabbningen blef amiral Bjelkenstjerna svårt sårad i högra sidan af en sexpundig styckekula. Befälet fördes derefter af amirallöjtnant Gustaf Wrangel. I andra drabbningen förlorade danska amiralsskeppet Trefoldighed sin förmärsrå och måste lägga bi. Mot aftonen fick svenska flottan lofven och lade för tredje gången öfver för att med så mycken större fördel angripa fienden. Men då uppstod en häftig storm, som gjorde att undra (ofta enda) lagets styckeportar i lä icke kunde hållas öppna. Mörkret inbröt och Gustaf Wrangel nödgades gå till ankars. Flottan var då mellan Langeland och Låland. Fienden gick åt holsteinska kusten och ankrade. Som fienden “sköt så mycket öfver och under“, hade svenskarne ej flera än tio döda och tjugusex sårade.[2]
