till Uggla, hade han redan (d. 22 juli) seglat från Bodekull och intagit någon proviant i Ystad d. 23 juli. Derifrån seglade han dagen derpå och ankrade under Jasmund på Rügen d. 25. Den 26, 27 och 28 juli var han åter ute på kryssning och red ut i öppna sjön en svår storm, i hvilken fyra skepp förlorade sina ankare. På aftonen d. 28 ankrade han mellan Möen och Dornbusch på tolf famnar. Derifrån seglade han åt Stora Belt och var d. 1 augusti mellan Nakskow och Langelands södra udde. På intet af hans skepp funnos då färre än trettio sjuka, men många hade sextio och deröfver. Den 3 augusti rapporterade han, att han under fyra dagar haft blott vatten och bröd till föda.[1] Den 7 augusti erhöll han order af konungen att skicka skeppen Rafael (2), Månen (2) och Maria (2) till Kronborg att repareras och sjelf gå med skeppen Amarant (2), Svenska Lejonet (2), Merkurius (2), Göteborg (2) och Wismar (2) till Grönsund mellan Möen och Falster.[2]
Der mottog major Tering Henriksson skeppen. Han hade i Stubbekjöbing ett varf, på hvilket han kölhalade och reparerade dem. Den 22 augusti kom kapten Arvid Björnram till Grönsund med skeppen Höken (3), Jägaren (3) och Johannes (K).[3] Den 2 september skickades det sistnämnda skeppet till Riga för att hemta dalkarlar till Pommern.[2] Men de båda andra skeppen stannade qvar i Grönsund till oktober. I början af september kom äfven kapten Johan Olofsson Berg (Bergenstjerna) till Grönsund med skeppen Vestervik (2) och Engeln (K). Den 4 sept. befalde konungen major Tering att med sina sju skepp Amarant (2), Merkurius (2), Svenska Lejonet (2), Göteborg (2), Falken (2), Fenix (2), Wismar (2) och en galiot förena sig med major Johan Bär under Langelands södra udde för att segla till Kiel och förstöra der liggande skepp och farkoster.[4]
- ↑ R. A. Sjöexped:r: Ugglas bref.
- ↑ 2,0 2,1 R. R.
- ↑ R. A. Sjöexped:r: Terings bref 22⁄8 1659.
- ↑ R. R. 4⁄9 o. 6⁄9 1659.
aldrig haft order att följa Konung David nu, vet ingen fanen hvart åt de äro. Och när eder en gång är befalt något att behålla hos eder, så skole I det icke släppa, med mindre I hafven fullkomlig order deremot. Jag ser väl, att edert hufvud är utaf sjöluft så tungt, att det bör på annat manéer justifieras. Jag tror I ären från vettet och icke vele följa order och der I icke går fort, skole I betalat med eder hals.“ Man ser huru konungen under sjelva skrifvandet allt mer retar upp sig sjelf.
