Köpenhamn.[1] Dessutom beordrades kapten Johan Olofsson Berg, som låg i Grönsund, att föra skeppen Vestervik (2), Fenix (2), Falken (2) och Engeln (K) öfver “banken“, gå till Möens Klint och, så snart proviantflottan kom inom synhåll, taga reda på huru många örlogsskepp konvojerade och löpa med underrättelse derom till amiral Ayscue på redden för Köpenhamn, ställande sig under hans order.[2] Som förut är nämdt, kommo majorerna Tering Henriksson och Bär till Helsingör d. 10 och major Sperling d. 13 november, hvadan amiral Ayscue då hade sin flotta samlad. Men örlogsflottan, som konvojerade proviantskeppen, befans vara mycket stark. Dessutom hade holländska flottan under amiral de Ruyter och den danska under amiralerna Bielke och Juel lyckats föra trupper öfver från Kiel till Fyen, som förlorats den 14 nov. med fem tusen man. Konungen vågade derför icke hafva några skepp i sjön. Kapten Johan Olofsson Berg fick d. 15 nov. order att genast löpa från Möen till Landskrona, Wismar eller Bodekull, allt efter som vinden fogade.[3] Han seglade till Bodekull och beordrades i slutet af november att gå ut på kryssning mellan denna hamn och Bornholm.[4] Amiral Ayscue befaldes d. 18 nov. att från Köpenhamns redd “salvera sig“ in till Landskrona.[3]
Efter det lyckade angreppet på Fyen seglade amiral de Ruyter d. 18 nov. med sin flotta till Lübeck att proviantera. Den danska gick till Köpenhamn, dit Ruyter sedan kom d. 5 december.[5] Amiral Opdam hade seglat hem redan den 22 oktober.
Svenska flottans företag å den danska krigsteatern voro för året afslutade. Hufvudflottan låg för vintern i Landskrona. Skeppen Jägaren (3), Resande Man (3), Solen (K) och Engeln (K) lades i Korsör under befäl af kapten Olof Willman; de skulle ligga der vintern öfver.[6]
I Stockholm var verksamheten för flottan år 1659 ganska ringa, då allt koncentrerade sig omkring Öresund. Med Ryssland hade den 20 dec. 1658 afslutats ett stillestånd på tre år, så att någon utrustning af skepp till Finska viken kom
