Vid underrättelsen härom skref konungen d. 19 augusti till amiralitetskollegium, att alla skeppen, som ännu voro qvar i Stockholm, skulle senast nästa vecka ligga klara i Dalarö.[1]
För riksamiralen grefve Gustaf Otto Stenbock utfärdades tvänne instruktioner: en öppen och en hemlig. Den förra är af d. 9 sept. och innehåller, att han skall gå till sjös med första fogande vind. Flottan skall fördelas på fyra eskadrar, af hvilka riksamiralen förer den 1:a, amiralen grefve Nils Brahe den 2:a, amiralen Klas Stjernsköld den 3:e och amiral Klas Uggla den 4:e. Kursen skall sättas åt Öland, Bornholm och Landt Rügen för att trygga Sveriges förbindelser med Pommern. Från Rügen skall han segla till Wismar, anfalla de der liggande förenade holländska och danska flottorna samt undsätta staden.[1] Den hemliga instruktionen af d. 31 aug. är egentligen en fortsättning af den öppna. Så snart riksamiralen lyckats “ruinera“ den fiendtliga flottan, skulle han afskära hennes “retirad“ till Köpenhamn. De svåraste skeppen skulle på sen-hösten skickas hem till Stockholm med de eröfrade priserna. Med den återstående flottan skulle han lägga sig i Öresund för att taga holländska örlogs- och kofferdiskepp samt för att tvinga konungen af Danmark att draga sin krigshär tillbaka till öarnes försvar. Några af de minsta skeppen skulle kryssa i Belten för att uppsnappa danska farkoster. För att få medel till folkets underhåll skulle Bornholm och andra öar brandskattas. Och slutligen skulle riksamiralen, om den holländska köpmansflottan, som under konvoj nyligen gått genom Sundet, seglat till Danzig eller Königsberg, eröfra hela denna flotta, ehuru dessa polska hamnar tillhörde en magt, med hvilken Sverige icke vore i krig.[2]
Ännu den 7 september hade ej flera än tretton stora och fem medelstora skepp kommit ut till Dalarö.[3] Konungen förlorade tålamodet och skref den 8 september till riksamiralen, att det gick konungen till sinnes, att, oaktadt så många löften om flottans utlöpande, dock ännu ingen effekt derå följde. Såsom sista resolution befalde konungen, att de skepp, som lågo vid Dalarö, skulle genast besättas med folk och gå till sjös, om det än ej blefve flera än tjugusju skepp. I
