Sida:Zettersten-Svenska flottans historia åren 1635-1680.djvu/538

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
520
46. FYRAR OCH BÅKAR.

Falsterbo fyr på Skånes sydvestra spets. Danska konun­gen Valdemar Seier lemnade i början af 1200-talet staden Lübeck tillstånd att uppföra en fyrbåk vid Falsterbo och att i Skåne hugga för densamma behöflig ved.[1] Här fyrades så­ledes med ved eller träkol, till dess konung Kristian IV förordnade d. 15 okt. 1635, att en gryta skulle i stället upp­ställas och att i denna skulle fyras med stenkol.[2] Årliga un­derhållet af denna fyr gick till samma belopp som Kullens eller 900 daler.[3]

Danmark afträdde Skåne till Sverige genom freden i Roskilde år 1658. Dermed följde Kullens och Falsterbo fyrar. I fredsfördraget i Köpenhamn d. 27 maj 1660 stadgades, att som danska konungen egde uppbära en viss tull af hvarje genom Öresund seglande skepp, så skulle han till konungen af Sverige årligen betala 5,250 daler (3,500 riksdaler) för un­derhåll af fyrarne i det svenska farvattnet mellan Skagen och Falsterbo.[4] Fyringen i Kullens och Falsterbo fyrar ombe­sörjdes af grefvinnan Maria De la Gardie,[5] som egde Höga­näs stenkolsverk.

Öland. År 1671 hade nämnda grefvinna åtagit sig att bygga och underhålla två fyrar på Öland, den ena på södra udden “rätt ut i sjökanten, hvarest tillförene en skans legat hafver och der man två alnar djupt har fasta berget“ samt den andra på norra udden “för det grundets skull, Mastkroken benämdt, som skjuter ut i sjön fyra mil derifrån“.[6] Följande året erhöll grefvinnan privilegium på fyrbåkarnes uppförande och rätt att i båkafgift uppbära 5 öre s. m. pr läst af hvarje skepp, som begagnade begge fyrarne och 3 öre lästen af dem, som begagnade blott endera,[5] men ingendera af fyrarne kom till stånd under denna period.

Landsorts fyr vid södra inloppet till Stockholms skär­gård. På den yttersta södra spetsen af den långa och smala, i norr och söder gående, ön Öja fans af gammalt en båk för utmärkande af inloppet till Stockholm för dem, som kommo söderifrån. Han kallades Öja båk och iståndsattes af amiraralitetet år 1642.[7] Han reparerades ytterligare år 1661 och

  1. Sv. Diplomatarium I: 687.
  2. S. W. Gynther: förf. saml. för flottan del. III: 256.
  3. Kammarark. rikshufvudböcker åren 1668 o. 1669.
  4. R. A. Sveriges fredstraktater.
  5. 5,0 5,1 R. R. 185 1672.
  6. A. K. reg. 223 o. 265 1671.
  7. A. K. reg. 121 1642.