Kurlands vestra kust nitton minuter rakt söder om Ösels fyr, Domesnäs fyr på Kurlands nordligaste spets samt Runö fyr på den lilla ön af samma namn midt i bugten.
Af dessa voro Ösels och Runö fyrar de äldsta. Generalguvernören i Livland grefve Gabriel Oxenstjerna afslutade d. 8 okt. 1646 kontrakt med godsegaren på Ösel Henrik Steglinck om underhåll af “eldbåkarne“ på Ösel och Runö med kol och ved m. m. jemte lön till folket för deras skötande, allt mot en årlig ersättning af 3,750 daler. Kammarkollegium tillförsäkrade Steglinck d. 8 juli 1648 att erhålla dessa medel af licentinspektoren i Riga och att njuta tullfrihet för de stenkol, han för fyrarne införde.[1] Slutligen konfirmerade k. maj:t år 1649 dessa aftal och förklarade Steglinck vara “inspektor“ öfver nämnde fyrbåkar.[2] År 1650 aftalades med Steglinck att han i stället för den gamla förfallna fyrbåken af trä på Ösel skulle uppföra en ny af sten för 750 daler. Denna skulle blifva 30 fot hög och 18 fot i fyrkant med 3 fot tjocka murar.[3]
År 1662 tillkommo Lyserorts och Domesnäs fyrar. Redan år 1635 hade man ifrågasatt att uppsätta en båk på Domesnäs udde.[4] Nu anmodade amiralitetskollegium Steglinck att äfven underhålla “fyrbåkarne på Domesnäs“.[5] Att dermed afsågs Lyserorts och Domesnäs fyrar framgår af kollegiets protokoll d. 6 juni 1678.
Utom förenämnde betalning af licenten i Riga hade Steglinck äfven erhållit rätt att bekomma 6 öre s. m. lästen i båkafgift af hvarje fartyg, som passerade Ösels fyr. Denna afgift nedsattes år 1672 till 3 öre, “på det trafiken ej må så svårt graveras“.[6]
För sina förtjenster om fyrväsendet i Rigabugten blef Henrik Steglinck adlad år 1663 med namnet von Stegling.[7] Då han dog år 1677, förordnades sonen kapten Joakim von Stegling att med samma privilegier efterträda fadern i inspektionen öfver de fyra fyrarne; dessutom hade han förbundit sig att insätta stålspeglar.[8]
