Sikars brunn (af Wirsén 1898)
|
| Ur Andliga Sånger 1898 |
Tynger lifvets middagshetta, brinner het af törst din mun,
Kom med mig idag till Sikar, följ mig hän till Jakobs brunn!
Mellan Ebal och Garizim är en ort, som är mig kär,
Och den Mästare, vi älska, sitter än vid källan där.
Många brunnar ha vi frestat, ej de usla brunnar blott,
Där en sinnlig lycka bjöd oss svalka, som så fort förgått,
Där bedrägligt flöde blänkte genomskinligt som kristall,
Men på läppen snart sig bytte i ett bittert ångersvall.
Nej, vi andra brunnar älskat, vi ha druckit diktens våg,
Druckit af den kalla källa, som bland tankens alper låg.
Ej vi tadla, hvad de gåfvo, sällan sveko de sin vän,
Men fast djupt de oss hugsvalat, o, vår ande törstar än.
Finns ej vatten, som kan stilla denna trånad, som ej släcks,
Finns ej dryck, som evigt lugnar denna törst, som återväcks?
O, jag vet, hos dig allena källan är till evigt lif,
Mästare vid Sikars höjder, af din rena våg oss gif!
Djupt ur dolda andevärldens innandömen fram den går,
Denna rena visdomsåder. Världen ej dess kraft förstår,
Men ett barnsligt eller krossadt hjärta finner där sin frid,
Finner där den dryck, som ensam släcker törst till evig tid.
Lodrätt faller solens stråle, luftens mättad är af kvalm,
Men jag vet en vänlig källa, skuggad af en ensam palm:
Mellan Ebal och Garizim är en ort, som är mig kär,
Och den Mästare vi älska sitter än vid brunnen där.