Sikars brunn (af Wirsén 1884)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den heliga natten
Sånger och bilder
av Carl David af Wirsén

Sikars brunn
Saligheter  →


[ 119 ]

Sikars brunn.

Tynger lifvets middagshetta, brinner het af törst din mun.
Kom med mig idag till Sikar, följ mig hän till Jakobs brunn!
Mellan Ebal och Garizim är en ort, som är mig kär,
Och den Mästare, vi älska, sitter än vid källan der.

Många brunnar ha vi frestat, ej de usla brunnar blott.
Der en sinlig lycka bjöd oss svalka, som så fort förgått,
Der bedrägligt flöde blänkte genomskinligt som kristall,
Men på läppen snart sig bytte i ett bittert ångersvall.

Nej, vi andra brunnar älskat, vi ha druckit diktens våg
Druckit af den kalla källa, som bland tankens alper låg.
Ej vi tadla, hvad de gåfvo, sällan sveko de sin vän,
Men fast djupt de oss hugsvalat, o, vår ande törstar än.

[ 120 ]

Fins ej vatten, som kan stilla denna trånad, som ej släcks,
Fins ej dryck, som evigt lugnar denna törst, som återväcks?
O, jag vet, hos Dig allena källan är till evigt lif,
Mästare vid Sikars höjder, af din rena våg oss gif!

Djupt ur dolda andeverldens innandömen fram den går,
Denna rena visdomsåder. Verlden ej dess kraft förstår,
Men ett barnsligt eller krossadt hjerta finner der sin frid,
Finner der den dryck, som ensam släcker törst till evig tid.

Lodrätt faller solens stråle, luften mättad är af qvalm,
Men jag vet en vänlig källa, skuggad af en ensam palm:
Mellan Ebal och Garizim är en ort, som är mig kär,
Och den Mästare vi älska sitter än vid brunnen der.