Silfverbruden
| ← Prolog vid Artistklubbens högtidsdag 1882 |
|
Tack! → |
Silfverbruden.
Till Isabella Wennberg, född Hay, 1 juni 1879.
Se’n vårens regn och vårens sol
en kröningsmantel sytt,
har sommaren sin kungastol
bestigit stolt på nytt!
Han hyllas under festmusik
af skogens hofkapell,
och himlen lyser azur-rik,
som tronens höga pell.
Hvad glans utöfver berg och dal!
Hvad skimmer öfver sjö!
Hvad knoppar uti tusental!
Hvad blom som går i frö!
Hur bäcken dansar glad och fri,
inunder björk och al!
Hur allt är sång och harmoni
och kärleks fria val!
Evinnerligen rask och ung,
med solbelysta drag,
han står, naturens nye kung,
på junis första dag.
Men huru högt han hjässan bär,
med guldvifslindad lock,
han finner att en annan är,
kanske hans like dock:
Som bär sin hjässa lika högt
som tjugoårig mö,
fast skiftena på lek försökt
att silfverstrimmor strö
kring tinningarna — men, som sagdt,
på lek: det synes ej —
och rynkorna ha’ ingen makt
med hennes kind — o nej.
Hon, ungmön ifrån Shakspeares land,
en drottning i behag,
den unge svensken gaf sin hand
på junis första dag —
och nu, i fem och tjugo år,
vid denna stund förbi,
har hon, den kära, varit vår,
ett Sveriges barn som vi.
Se! sommarn bringar dig en gärd,
en gärd af bästa slag,
af blommor från sin vakna värld,
på junis första dag.
Och om han äfven grät en tår,
det var af glädje blott,
att du de fem och tjugo år
så duktigt har bestått!
Ej alltid lyste himlen blå;
det mulnade ibland,
och åskan hördes då och då,
vid horisontens rand:
men skyarna de vika bort,
och lugn och lyckosäll
din lefnad varder inom kort
en solig junikväll.
Den långa vinterns smärta flytt
för vårens friska vind,
och kraftens rodnad snart på nytt
skall färga bleknad kind.
Välkommen ut till solens sken
i hälsans bröllopsskrud,
till fågelsång och löfvad gren,
du vackra silfverbrud!