Tack!
| ← Silfverbruden |
|
I lugn och lä → |
Tack!
Till tant Bella.
Innestängd af blåst och vinter,
smekte doft af hyacinter
mina sinnen i ett nu . . .
Gifvarinnan det var du!
Det var fläkt från forna tider
ack, till hvilka tanken glider —
soligt glada barndomsår,
lifvets evigt ljusa vår!
Åren runnit . . . Vid min tinning
— just ej afundsvärd en vinning —
fann jag härom dagen på
tänk, mitt första gråa strå!
Men med dig är det helt annat:
vid din dörr har tiden stannat
och, som karl, betagen smått,
bockat, vändt sig om — och gått.
Minnes du ej sjunde budet,
hvad i detta är förbjudet?
Ser Iduna ej med sorg
äpplen tagna ur sin korg?
Hvem om icke du har snattat
ungdomsfrukten . . . och se’n skrattat
åt oss, som med gråa hår
gå vid fyllda tretti år?
Blir dock hjässan min en drifva,
alltid skall en vrå det blifva
i mitt hjärtas bästa rum,
dit det fläktar vårvind ljum.
Där, i strålar som förklara,
tacksamt minne skall bevara
— kära! goda! — dina drag,
till min lefnads sista dag!