Smågossarne, som mötte trollen i Hedalsskogen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En gammaldags julafton
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist

Smågossarne, som mötte trollen i Hedalsskogen
Mathias Skytts historier  →


[ 33 ]

Smågossarne, som mötte trollen i Hedalsskogen.

På ett torp uppe i Våge i Gudbrandsdalen bodde en gång i forna dagar ett fattigt folk. De hade många barn, och två af sönerna, som voro vid pass halfvuxna, måste ständigt stryka omkring i bygden och tigga. Derför voro de väl bekanta med alla vägar och stigar, och de kände äfven genaste vägen till Hedalen.

En gång skulle de gå dit. Men de hade hört, att några falkfångare hade bygt sig en hydda vid Mæla; der ville de titta in med detsamma och se på fåglarne, och huru de fångade dem, och derför togo de genvägen öfver Långmyrarna. Men det led redan så långt på hösten, att fäbodflickorna hade begifvit sig hem ifrån [ 34 ]sätrarna; derför kunde de ingenstädes få herberge och icke mat heller. De måste derför fortsätta med vägen. till Hedalen, men denna var bara en föga trampad stig, och när mörkret föll på, tappade de bort stigen, och de hittade inte fågelfängarehyddan heller, och innan de visste ordet af, voro de midt i tjockaste Bjölstadsskogen. Då de märkte att de inte kunde komma fram, började de hugga granqvistar, gjorde upp eld och bygde sig en liten riskoja; ty de hade med sig lillyxan; och så refvc» de upp ljung och mossa, som de gjorde en bädd af. En stund efter sedan de hade lagt sig, fingo de höra någon, som snörflade och vädrade starkt med näsan. Gossarne spetsade öronen och lyssnade noga efter, om det månde vara djur eller skogstroll de hörde. Men så vädrade det ännu starkare och sade:

«Det luktar kristet blod här!»

Derpå hörde de att det trampade så tungt, så att marken skalf, och då kunde de förstå att trollen voro ute.

«Gud hjelpe oss, hvad ska’ vi nu göra?» sade den yngste gossen till bror sin.

«Jo, stå du still under furen, der du står, och var färdig att ta påsarne och lägga i väg, när du ser dem, komma, så skall jag ta lillyxan,» sade den andre.

I detsamma sågo de trollen komma sättande, och de voro så stora och digra, att hufvudena på dem voro jemnhöga med furutopparne; men de hade bara ett öga alla tre tillsammans och det begagnade de ömsevis; de hade ett hål i pannan, som de lade det i och

styrde det med handen; den, som gick främst, måste [ blank ] [ plansch ]

Illustrasjoner Eventyr Side5.png
Smågossarne, som mötte trollen.
Teckning af E. Werenskiold.

[ 35 ]ha det, och de båda andra gingo efter och höllo sig

fast vid den första.

«Tag till benen!» sade den äldre af gossarne, «men spring inte för långt bort, innan du ser hur det går; eftersom de ha ögat så högt upp, ha de svårt för att se mig, när jag kommer bakom dem.»

Ja, brodern sprang förut, och trollen efter; under tiden kom den äldre gossen bakom dem och högg till det bakersta trollet i fotleden, så att det uppgaf ett gräsligt skri, och det första trollet blef så förskräckt, att det hoppade till och släppte ögat. Men gossen var inte sen att ta upp det. Det var större, än om man hade lagt ihop två kannfat, och så klart, att fast det var kolmörka natten, blef det som ljusa dagen, då han såg igenom det.

Då trollen märkte, att han hade tagit ögat ifrån dem, och att han hade lemlästat ett af dem, begynte de att hota med allt ondt i verlden, om han inte genast gaf dem ögat tillbaka.

«Jag är inte rädd för troll och trätor,» sade gossen. «Nu har jag tre ögon ensam, och ni ha inte något, och ändå måste två bära den tredje.»

«Få vi inte igen vårt öga på ögonblicket, så skall du bli till stock och sten!» skreko trollen.

Men gossen mente tro på, att så lätt gick det inte; han var inte rädd hvarken för skryt eller trolleri, sade han; fick han inte vara i fred, så skulle han hugga till dem alla tre, så att de skulle få ligga och krafla på marken som annat kryp.

[ 36 ]Då trollen hörde detta, blefvo de rädda och började bli möra i munnen. De bådo honom så innerligen vackert att ge dem ögat tillbaka, så skulle han få både guld och silfver och allt hvad han ville ha. Ja, det tyckte nog. gossen var mycket bra, men han ville ha guldet och silfret först, och derför sade han, att om en af dem ville gå hem och hemta så mycket guld och silfver, att han och brodern fingo sina påsar fulla, och ge dem två präktiga stålbågar på köpet, så skulle de få ögat, men till dess ämnade han behålla det,

Trollen beskärmade sig och sade, att ingen af dem kunde gå, eftersom de icke hade ögat att se med, men så gaf sig en af dem till att skrika på käringen, för de hade också en käring ihop alla tre. Om en stund svarade det uppe i ett fjell långt norrut. Nu sade trollen till henne, att hon skulle komma med två stålbågar och två ämbar fulla med guld och silfver, och det stod inte länge på förrän hon var der, må tro; då hon nu fick höra, huru det hade gått till, började hon också att hota med trolldom. Men trollen blefvo rädda och bådo henne att hon skulle akta sig för den lilla getingen, hon kunde inte vara säker för att han inte tog hennes öga också. Då kastade hon åt honom ämbarna med guld och silfver och bågarne och drog hem i fjellet med trollen, och sedan den tiden har ingen sport, att trollen ha gått på Hedalsskogen och luktat efter kristet blod.

[ plansch ]

Illustrasjoner Eventyr Side7.png
Smågossarne, som mötte trollen.
Teckning af E. Werenskiold.

[ blank ]