Sol och måne

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Den mörke jägaren Sol och måne
av Erik Axel Karlfeldt
Vild kärlek  →
Ur diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor utgiven 1895.


Två vackra döttrar har patron på Vrena.
Som solens ljus och glättig är den ena;
men Måne vill jag kalla hennes syster,
ty hon är smäktande och blek och dyster.

Den ena far och glittrar hela dagen
bland vikens vass, i sommargröna hagen,
och som en vårglimt ser man henne glida
på vinterskaren med sin snabba skida.

Den blicken ler, den munnens skratt kan sjunga
att locka med sig skröpliga och unga!
Men nalkas manfolk och kärälskligt smilar,
då flyga orden käckt och vasst som pilar.

Den andra är en blid men mäktig låga,
ett käril flödande av känsloråga;
hon älskar stilla dröm och svärmisk vaka,
och för en suck hon ger dig två tillbaka.

När inspektorn tyrolersittran stämmer,
hon lyssnar hänryckt till dess ljuva jämmer,
bokhållarns fyllbas, hörd från flygelns kammar,
med andakt i sitt hjärta hon anammar.

Nu skriver mig patronen: "Mina tärnor
gå, se'n du for, med halvt förryckta hjärnor.
Säg, yngling, anar du vart detta pekar?
Välj hur dig lyster, ingendera nekar."

"Ja, jag vill komma, snart, när hösten stundar,
vill se din hulda blick i gula lundar,
vill lära sitterspel och arior brumma
och läsa vers för dig, du månskensskumma.

Se'n vill jag någon lustig soldag kora,
då systern lett och gäckats allt för svåra -
för bägges bålde fader vill jag stånda:
"Giv mig din dotter, man, den solskensblonda!"