Sorg och glädje (Böttiger)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Prins Gustaf Samlade skrifter
av Carl Wilhelm Böttiger

Sorg och glädje
Vagga och graf  →


[ 178 ]

Det är i stormen som vår själ sig härdar,
Hon skulle domna af en evig fred,
Och äfven sorgen måste vara med,
Den rena glädjen hör till andra verldar,
Det rena ljuset är blott hemma der,
Men ljus och skuggor måste vexla här,
Och våren följs af härjaren, af hösten,
Men äfven smärtan ofta följs af trösten.
Så dessa moln, som skymt vårt fosterland
Och skickat blixten ner att tända sorgen
Elektriskt mellan hyddorna och borgen,
De digra molnen skingras efterhand.
De flykta hän; men lemna i vårt sinne
En molnfläck qvar, så evig som vårt minne
Af honom, som vi nu först känne rätt,
Se’n han i sorg hvart nordiskt hjerta klädt.
Ty ofta ej vi veta i vår villa
Hur högt vi älske månget väsen, som
Går vid vår sida anspråkslöst och stilla,
Men döden först upplyser oss derom.
Det ljuset kommer, kom ock denna gången,
Som viggen ur den klufna skyn slår ner:
En har den träffat, hotat ännu fler; —
Men nu i glädje brytes sorgesången,
Och solen åter fram ur molnen går,
Och lifvet segrar, och vår kung är vår.

[ 179 ]

När snart i sina salar ut han träder
Och suckar tyst ett obesvaradt namn,
Hvad är med ens som mäktigt honom gläder
Och leende der sträckes mot hans famn?
Den fröjd, han nyss till grafven följt och saknat,
Föryngrad har den nu i vaggan vaknat
Och slår mot honom klara ögon opp,
Af oskuld fulla och af framtidshopp.
Förtjust han trycker till sitt bröst, det rörda,
Den nya tiden i dess späda brodd,
Ty nordens varma böner blifvit hörda
Och fadershjertats tysta suck förstådd.

Hvad jubel, som hvar sorg nu löser af,
Hvad glädjens löpeld genom nordens hjertan!
Den hand, som tog, var ock den hand, som gaf,
Som krönt med hugnad, se’n hon slog med smärtan.
”Tag här — så hviskar till hjeltinnans bröst,
Till modrens sargade, en himmelsk röst —
Tag här, till gäld för lifvets oförrätter,
För allt ditt mod i profvens heta glöd,
För alla vakor uti sorgens nätter,
Tag mot din sonson, du, hvars son är död!”
”Se här — så ropar samma rösten mild
Till unge fadren i sin sällhets råga —
Din store farfars och din egen bild:
Här gömmas gnistor till en himmelsk låga,
Som kan bli solsken för den dubbla nord
Och tina opp en bottenfrusen jord.
Så gack att ljufva fadersfröjden smaka
Fördubblad nu, vid handen af din maka:

[ 180 ]

Er späda telning växe upp till tolk
Af begges kärlek för två trogna folk!”

Så — prisad vare kungars kung i höjden —
Än ha ej utdött ämnena för fröjden:
Carl Johans thron på våra fjällars rygg
Skall än i sekler vördad stå och trygg.
Hans segrars vittne, lifs deltagarinna,
Skall dröja nu att skiljas härifrån,
Se’n hennes blick sett morgonstjernan brinna
Kring hjessan af hans förste sonsons son.
Sent må till honom, som var Skandiens ära,
Hon upp från oss en minnets helsning bära,
Och säga honom: ”stormens alla hot
Ha nordens krönta ekar stått emot”;
Och säga honom: ”Oscars milda välde
En grundval har, som remnar ej itu”,
Och säga honom, hur vi tårar fällde
Vid Gustafs bår, och fälla dem ännu;
Men hur en glimt af ljusa öden röjdes
Den dag, vid dubbla glädjeskottens dån,
När alla hjertan, alla böner höjdes
För Carl den unge och hans unge son.