Prins Gustaf

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Minne och hopp
Samlade skrifter – Första bandet
av Carl Wilhelm Böttiger

Prins Gustaf
Sorg och glädje  →


[ 174 ]

När Balder föll, då hördes alla klaga,
Hvart väsen sörjde, hvarje blomster gret;
Men det är sanning uti fädrens saga,
Och gråa dikten nu är verklighet.
Så ljus, så ren, som Odens son den målar
På duk af snö och i en ram af strålar,
Så ljus var äfven Oscars son, så ren,
Och något himmelskt kring hans panna sken.

I blida dygder sökte du hans like,
Hans själ var så harmonisk som hans röst,
Och, vid hans fall, hur går kring land och rike
En enda klagan nu ur tusen bröst:
I hvarje öga står en sky af smärta,
Och det är fullt af tårar i hvart hjerta,
Och det är tomhet i vår konungs borg,
Och i hvar enskilt hydda är det sorg.

Ett nät af sorg! Det går från norska fjällen
Till Stockholms skär, elektrisk telegraf.
Der kom ett budskap i septemberqvällen
Och drog en skugga mellan våra haf.

[ 175 ]

”Han är ej mer, den unga, glada drotten”,
Så ljöd det in i skilda Mälarslotten,
Att tvenne hjertan krossa lika tungt,
Det ena gammalt och det andra ungt.

Ty hvem har sett, har känt, och kunde glömma
Den ljufva bild, som än emot oss ler?
I rosens doft, i blomsterlundens gömma,
Der nyss han sjöng, han sjunger aldrig mer.
Den rosen vissnat har i morgonstunden,
Af blixten härjad ligger blomsterlunden;
Det är ej mer i den som friden bor,
Det är i grafvens dystra, svarta chor.

Der var då slutet på den glada färden,
Din lustfärd, prins, utöfver land och våg.
Sin glans, sin tjusning bjöd dig södra verlden,
Mot nordens öar dock din längtan såg.
Hur magiskt gletscherna sitt skimmer strödde,
Hur fallen brusade, hur solen glödde,
Du vände ögat mot den sjö, de fjäll,
Der nordisk trohet reser sina tjäll.

Derute ock, i främlingarnas sinnen,
Din bild, en stjerna mellan molnen, satt;
Men, rik på hopp och rik på sköna minnen,
Du vände åter med din helsas skatt.

[ 176 ]

Och hösten kom, men storm var i dess sköte,
Och hafvet kom, men vredgadt, dig till möte;
Det var med tvekan som det återgaf
Dig till din halfö, bar dig till — din graf.

Det är kring den vi stå med våra tårar,
Som heta regna på ditt unga stoft;
Det är kring den som nordens alla vårar,
Hvar efter annan, skola strö sin doft;
Det är ur den en ynglings skepnad träder
— En engels nu —, som lifvar och som gläder,
Som smälter hjertan, löser alla tvång,
Som sprider kärlek och som andas sång.

Men upp till den, som leder folkens öden,
Vid denna grift vi höja bönens röst:
Du lifvets herre, herre öfver döden,
Se ned till dem, som se till dig om tröst!
Här står en far, här står en mor, och sorgen
Har tung sig lägrat öfver kungaborgen,
I brödrakedjan har den skum sig satt,
Och i en systers hjerta är det natt.

Du tog till dig hvad mer till himlen hörde
Än till en jord, som fläckad är af brott:
Du hem till dig den lätta ande förde,
Som fyllt sitt värf och nu sin krona fått.

[ 177 ]

Låt honom ännu till de hjertan sänkas,
Der, utan honom, ingen fröjd kan tänkas,
Låt honom der få evigt dröja qvar
Förklarad som han är, och som han var!