Stockholms Oordenteligheter/Nummer 13
| ← Nummer 12 |
|
Nummer 14 → |
| Utkom sannolikt under oktober eller november 1770. |
Stockholms
Oordenteligheter.
N:o 13.
Den tiden är nu för handen, at folket måste
flytta; de föra sit Husgeråd ifrån et ställe til
det andra: de bära, släpa, köra och ofta
förderfwa sina Meubler, under flyttningen, som
beklageligen infaller merendels under det ifrån denna
Årstid oskiljaktiga wäder, rägn och orena gator. - - -
Samma rätt wederfares dem som byta om Husrum wid
Påsketiden: - - - och jag tycker det wåra
beswärligheter wid desse flyttningstider borde beqwäma oss
til eftertanka och ändring: Ty utom det allarm och ståj
Husbondfolken måse widkännas, äro flyttningarne wid
dessa årstider mer än tunga för tjenaren: - - - En
Piga renskurar och fejar de rum som man flyttar ifrån,
men dessa rum måste några dagar efter af dem som
inflyttat åter omskuras, för deras skul som nedsölat
golfwen, då de med flytt-saker kommit ifrån den orena
gatan: med et ord: - - - - Större Contradiction uti
god ordning kan näppeligen gifwas; och likwäl
conserveras wåra Fäders absurditeter.
När skal wäl i wår Stad någon Herr Wederbörande upkomma, som opåmint wil arbeta på inwånares beqwämlighet som utan afseende på belöning, eller et glas Win, af god wilja och bögelse för sin och andras förmån, afskaffar oordenteligheter: och som sätter sin ära uti det angelägna ordet: Nyttig? - - - Et ord som borde wara Symbolum för alla dem, som hafwa styrelsen om händer wid sora Städer, och i synnerhet för all Magistrat, som beklageligen, jag wet ej af hwad ordsak, så hos oss som i de flesta Städer i Europa är underkastad en wiss, och kanske ofta ogrundad Critique. - - - Dock jag lemnar all werldenes Magistrat, och går til ämnet om flyttnings-tiderna; - - - frågande, om icke Afflyttnings-Terminerne kunde flyttas ifrån Påsk til först i Junii månad; och ifrån Michaelis til först i December månad? - - - De orsaker som föranlåta mig til sådant Project äro 3:ne: Först Tjenstefolks-ombytet wid samma tid; sedan Wed-Provisionens inköp för dem som byta husrum, och ändteligen de tilfälliga omständigheter som desa terminer åtfölja.
At det är beswärligt til at flytta och tillika ombyta Tjenstefolk, det lärer hwar och en medgifwa som det försökt; och behöfwer man ej widare sådant för dem förklara: Men som Wedens inköp om hösten, ofta uti November månad, betungar en hushållning mer än mycket; så borde ock något medel föreslås til Equilibre imellan det inköp som sker af dem som icke flytta, och af dem som ej kunna uptaga fin Wed-Provision, förän de kommit på det nya stället, och här få tilträda Wedbod elles Källare. - - Sådan ordning torde äfwen jämka Wed-priset.
De tilfälliga olägenheterna äro: Wäderleken och Eldstäders omsättande. - - - Den förra måste wara såsom wid flyttnings-tiden wara kan; men den sednare kan ej til beqwämlighet förändras, af den som wid Michaelis tilträder rummen, så lätt som af den som i god tid, i hopp eller önskan at öfwer wintren dem bebo, sådana Eldstäder sig til beqwämlighet omlagat etc. - - Blifwer husrums-flyttningen förändrad, så behöfwer icke därföre Tjentehjons-ombytet förändras i Städerna: uppå landet må sådant ske, efter goda Hushållares Project och hwarwid jag icke wil röra, til undwikande af at falla in uti Landtmanna Oordentligheter.
Ändteligen: om icke hyretiden wore så kort som halft år, och Terminerne så olägligen utsatte; så skulle Husägare både lättare få fördelaktige Hyresmän, och deras rum blifwa bättre handterade än nu sker; då en Hyresman låter både fenster, dörrar, spjell och tak wanwårdas, til efterkommande Hyresmans och Husägares största skada; - - - endast i hugkomst på Michalis eller Påsk; då han afflyttar och lemnar en annan uti sticket.
Jag wet at Critiske personer icke ärkänna denna påminnelse; men om däruti något kunde landa til wår Stads inwånares fördelaktiga beqwämlighet, så är jag nögd med at hafwa felat i det lilla, för at kunna gjordt godt i det stora.
En Ängelsman anmärker i sin Rese-Beskrifning öfwer Italien, at inwånarne där gemenligen wända den människjan medfödda fåfänga och lust at skryta, på en bättre sida, än hans Landsmän och de artige Fransoserne. När, säger han, i synnerhet de sistnämde förstöra sina pengar i präktiga kläder, Equipager, Nipper, dyrbara Måltider, fina Winer etc. och Ängelsmännerne förtära sin Egendom wid sit bord och i sit Stall; söka Italienarne däremot öfwerträffa hwarannan i präktiga bygnader: hwilken slags luxe, ehuru den ofta ruinerar sina älskare, likwäl är waraktigare än de förras. När denna reproche med skäl kan göras Ängland och Frankrike; hwad skole wi wäl då wänta oss i Swerige? Wåra bygnader förswinna helt och hållit, då de jämföras med dessa Rikens. Sällan faller en rik hos oss på den smaken at bygga wäl: Han låter upföra wanliga rum; men hans bord måste wara til öfwerflöd betäckt, och winer få för all ting icke fattas, at ej räkna andra, ännu mindre hederliga depenser, hwilka kunde räcka til at upbygga de wackraste Palais i den bästa smak, och pryda dem med Målningar af de bästa Mästare. Om man gåfwe sig möda at calculea hwead wi äta och dricka up öfwer det wi behöfde göra, så blir den Summan grufwelig, i proportion emot wår allmänna fattigdom. Wåra måltider skola wara kostfamma, eljest äro de förakteliga, och wår dageliga lefnad i medelmåttiga hus öfwergår ofta en stor Herres uti Italien. Med all undergifwenhet för wår artighet, och wåra polerade seder, wågar jag påstå, åtminstone tänker jag så för mig sjelf, at pengar äro sämst anwände til et dyrbart och yppigt bord. Där förswinna de hastigast, och en timma efter måltiden, gör det oss lika mycket, om den kostat hundra Ducater eller några öre. Jag wil nu icke ens nämna om skilnaden i hälsosamheten och den afsigt förnuftigt folk borde hafwa därpå. Kläderna komma därnäst. Kostnaden på dem warar något längre: en wacker klädnad förnöjer ögat; än mera et präktigt Equipage: men ingendera upwäcker en så hög, och om jag så törs säga, så Majestätelig idee hos andra, som en bygnad, med därtil hörande Trägårdar och andra prydnader. Italienaren sparar det wi förslösa på ofwannämde sätt; han lefwer kan ske alt för illa: ty människan går gemenligen i någon slags ytterlighet: men då han fått en summa tilhopa, bygger han därföre et Palais, och fyller det med samlingar, ur alla naturens Riken, med Konststycken af alla slag. - - - Jag tilstår at detta wore min smak om jag ägde penningar. Min ambition at lysa wore på et delicatare och äfwen helt säkert på et waraktigare sätt satisfierad. Mit Minne räckte därigenom til Efterwerlden, som kom ihog mig med beröm; då en Heliogabalus, som lefwat jämte mig, wore aldeles bortglömd, eller om hans namn blefwe bekant, föraktad och bespottad, skönt bägges depenser härflutit ifrån aldeles en och samma principe. Så låg är en Frässare, äfwen hos den Nation som sjelf öfweralt ej är fri för samma last. - - - Men det kan wäl hända at en sådan, medan han lefwer, blir mera besökt, och mera smickrad, än en annan. Le vrai Amphitrion est celui chès qui on dine.
Jag har funnit en obeqwämlighet wid wårt eljest så ganska wäl inrättade Posthus, hwilken jag nu tar mig den friheten at anmärka, efter jag af en händelse wistas dessa dagar i Stockholm, skönt anmärkningen icke hör til denna årstiden, utan de mörkare dagarne. Den består i swårigheten at kunna efterse Bref på de utslagne Chartorna, sedan det blifwit så skumt at dagsljuset ej räcker til, och det warar ej länge om hösten och wintern. Ganska mångas tid och omständigheter tillåta dock icke at göra det de få timmar det är ljust; och Brefwen kunna icke dess mindre wara angelägna at få snart. I alla fall är det ganska olägligt at mörkret skal hindra: det går an at ibland få hyra sig en liten ljusstump af en Gumma som merendels plägar sitta och sälja Tårtor och bröd i portgången; men därmed är dock endast en betjent, och de öfrige måste gå sin wäg eller wänta alt för länge på sin tour at få nyttja ljuset. Jag tycker öförgripeligen at man med liten kostnad kunde tilräckeligen eckaipera det rummet där Chartorna hänga; några få Lampor rätt disponerade wore härtil nog. Därigenom blefwe ändamålet wunnit utan särdeles känning för Kronan, och ännu en annan olägenhet förekommen, nemligen den täta fick-stölden, som wid ingången til Posten med särdeles framgång idkas de mörka qwällarne, då man i trängslen mindre kan akta sig för Tjufwen. Alt det som länder til upmuntran af beqwämligheten, då den kan erhållas utan för mycken och oproportionerad depense, tycker jag wara nyttigt och nödwändigt at upgifwa; och kan jag tillika med hela allmänheten för öfrigt icke nog tilräckeligen förklara den högaktning wi äro wår nu warande Öfwer-Post-Directeur skyldige för den attention och möda, med hwilken han håller hela detta widlöftiga Werk i gång och i tilbörlig säkerhet. Den som wil och kan jämnföra dess skötsel i alla dess Epoquer, samt Kronans winst och inkomster i särskildte tider, jämte säkerheten för Brefwen, samt Räkningarnes riktighet och ordning, skal snart blifwa öfwertygad därom.
Wåra lysande Lyktor: De lysa efter Förordningen, men icke efter årstidens omständighet. - - - Så snart Det mörknar, såsom ock på mulna aftnar då icke Månskenet kan stå at befalla efter dristan, borde ju, i fall afsigten wore at betjena de gående, Lyktorna antändas? Men som hos oss icke så sker, och wåre Lykt-anstalter näppeligen stå at hjelpa på det sätt, som någorlunda skulle kunna jämnföras med Parifer Lyktorna; så må våra så kallade lysande Lyktor, til sin ringa nytta for Efterwerlden, här upteknas, om hwilka hos den Högädle Magistraten så många Ris papper i Protocoller och Kundgörelser blifwit consumerade; utan at Stadens inwånare af sådant bemödande kunnat winna den förmodligen påsyftade beqwämligheten. - -
Rena Gator och wäl reglerade samt lysande Lyktor i Stockholm lära blifwa omöjeliga Entrepriser, til dess wid en Riksdag äfwen sådana oordningar. - - - - - Men jag twiflar dock at - - - och därföre bliswer rådligast det hwar sopar för sin port, och lyser sig med sin egen Lykta. - - - Men hwartil tjena då alla kostsamma anstalter i dessa ämnen? - - -
Oaktat de Författningar som äro gjorde angående Lumpors samlande, går därmed dock ännu så trögt, af wåra Pappers-Bruk ej kunna komma til rätt styrka genom brist på dem, utan at de utrikes ifrån med mycken kostnad och nationes skada skola inhämtas, hwarföre de ock årligen blifwa stegrade. Denna brist härror dock af blott owilja. Tjenstefolket anser för en börda at samla linne-klutar och pappers-lappar, och Husbönderne samt Matmödrarne göra ej eller mycket alfware at förmå dem därtil. Månne ej et kraftigt Motiv därtil kunde upfinnas? Til widare eftersinnande wågar jag föreslå, at hwart hushåll, en gång om året, borde upwisa Quitto på en wiss quantitet aflämnade Lumpor, wid utsatt ansenligt wite. Denna quantiteten borde ej wara stor; men derigenom introducerades en wana som sedan blefwe qwar. Pappers-Bruken borde eftar Taxa emottaga Lumporna, och ej missbjuda dem som haft beswär at samla dem. Ingen Piga eller Dräng borde få gifta sig, utan at upte bewis däröfwer at de hopsamlat en utsatt myckenhet, utgifwit af någon Pappers-Bruks-Idkare, och i deras Orlofs-Sedlar skulle altid införas, huru de i denna Artikeln förhållit sig. Har någon bättre Project, så skal jag straxt taga mitt igen.
Wårt Tidehwarf, tror jag, kan utmärkas ifrån de föregående, under namn af det klagande. Skäl eller ej; men alle klaga. I synnerhet klaga Ämbetsmännerne och deras öfrige Medborgare ömsom emot hwarannan. Kanske bägge parterna hafwa ömsom rätt och orätt. Ibland de många klagomålen, som emot Ämbetsmän i synnerhet emot Magistrats-Personer utgjutas, har det mest gått mig til sinnes, då jag icke en utan flere gånger hört nämnas med förakt och åtlöje om den täta Källar- och Kroggång, som en del af dem, jag wet ej på hwad grund, förebrås. Det är wisst, at om en sådan osed någorstädes ibland Magistraternes Ledamöter eller Betjening sig skulle inritat, få fan ej annars wara, än at den ju ganska mycket bidroge til den mindre fördelaktiga tanka som Ämbetsmanna-Corpsen i allmänhet genom widriga öden sig ådragit. Jag skulle i sanning högeligen scandaliseras öfwer at se en Rådman, en Kämnär, Preses eller en Rättens Notarius sitta i sämre sällskap öfwerlastad af drycker, och utstäld för alla de sottiser och det grofwa skämt som alla gående och kommande trodde sig äga rättighet at utösa på honom. Huru wille en sådan med wärdighet, sitta i sin Domstol, och döma öfwer de brott som han så uppenbarligen utöfwat? Huru wille han pretendera aktning af Parterne, som för, under och efter Rättegångs-timan håller til goda en sup med den sämsta Part som offererar honom den? Me det är icke nog at han lider sjelf; Hans Ämbete lider, och hans hederligare Medbröder få umgälla hans fel. En del af det goda folket, som mäta sin Estime med aln, krita och skålpund, taga sig anledning at förakta hela Magistraten. - - - - och rättwisan samt ordningen måste nödwändigt lida genom et sådant förakt.
Tryckt i Kongl. Tryckeriet, År 1770.