Studentskandinavismen

[ 75 ]

STUDENTSKANDINAVISMEN.

[ 77 ]

1.

1840-talets lyrik tillhör i ej ringa mån den tidens studentlif.

Det var studentlifvets glansperiod, skandinavismens, de första studentmötenas gyline tid. Och af studenternas försångare kommo sedermera några att räknas bland landets främste skalder, såsom Talis Qvalis i Lund och Johan Nybom i Upsala, men till dessa båda slöto sig äfven B. E. Malmström och framför alt Orvar Odd, som, blifven redaktör för Öresundsposten i Helsingborg, med lif och själ deltog i den skandinaviska rörelsen; dessa fyra blefvo, kan man säga, skandinavismens poetiske målsmän i Sverige.

Däremot märker man ej till en början någon synnerlig hänförelse för den skandinaviska idéen hos någon af de tre skaldelöjtnanterna Braun, Sommelius och Ridderstad, af hvilka den förste endast har ett par skämtvisor för denna sak, den andre, som vi sett, ingen sång alls, men desto mera handling, medan den tredje indrogs i sångarnes led, först då 1848 redan inträdt och den skandinaviska hänförelsen visserligen stod på sin höjdpunkt, men blott för att inom kort börja aftaga.

Det är emellertid omöjligt att gifva en bild af de förhållanden, under hvilka de många studentdikter, vi företrädesvis finna hos Talis Qvalis och Nybom, framkommit, utan att i korthet gifva en framställning af den politiska väckelse, som på 1830—40-talet började spira och skjuta fram vid båda våra universitet, och som där frambragte en lifsström af ungdomlig hänförelse såväl i poesi som sång: Gunnar Wennerberg och Otto Lindblad stå sida vid sida om Talis Qvalis och Johan Nybom.

[ 78 ] Hela det nittonde århundradet har varit utmärkt af en samlingssträfvan de nordiska länderna emellan. Det har sett den skandinaviska rörelsen spira, blomstra och aftaga – vi vilja icke säga dö, icke med Ridderstad säga, att denna för hela vår skandinaviska nord så betydelsefulla rörelse efter 1864 för alltid hoprullat sina fanor, att dessa »såsom en kort tids historiska minnen numera egentligen känneteckna Fredrik VII:s och Carl XV:s grifter». Ty skulle väl all denna glöd — ej den, som dref studenterna att dricka punsch, men den, som faktiskt närmade de tre länderna till hvarandra, den som dref modiga behjärtade män att våga sitt lif och låta sitt blod för en ideal sak — skulle den vara en såpbubbla blott, en företeelse eller modesak utan resultat, skulle väl det blod, som flutit, vara förspildt?

Vi tro ej, att denna fråga kan bli endast ett — om ock betydelsefullt — moment i tvänne konungars historia, vi tro den ej död med dem. Liksom den börjat långt före deras tid, så lefver den ock, sedan de för länge sedan äro borta, ty ehuru dess första blomstringstid jämförelsevis var kort, endast några årtionden, hann den dock lefva sig in i själfva folkhjärtat, innan den, stötande på diplomatiska svårigheter och politiska skär, för tillfället led ett afbräck 1864.

Nu mera anses ju hela denna sak, 1840-talets eller rättare studenternas skandinavism, föråldrad och gammalmodig: »skarpskyttesaken och skandinavismen» — man ler så smått åt dessa vårt århundrades ungdomsillusioner. »Bland olösta frågor förblef äfven den skandinaviska», säger Ridderstad i sin Regnbåge; men en olöst fråga behöfver ej vara död, den kan åter komma att dyka upp för att möjligen finna sin lösning på ett sätt, som 1830—40-talets eldiga poetiska skandinaver ej drömde; och för visso är hela denna rörelse, så märklig och så intressant ej minst i literärt hänseende, förmer än blott en ungdomsdröm.

Men att ej högskolornas ungdom varit tillräcklig att uppbära en dylik rörelse, som, för att få reel betydelse och praktisk form, framför alt måste vara folkens, de mogna männens, de inflytelserika medborgarnas, realpolitikernas sak, det visade sig äfven under det andra slesvigska kriget 1864, som blef det år, då 1848 års form för skandinavismen för alltid rämnade. — Vi säga dess »form» — ty tanken är ej kväfd; den röda tråd, som i århundraden gått genom de nordiska folkens historia, som så ofta brustit och åter tillknutits, blef visserligen också nu afsliten, men månne ej för att åter en gång på ett nytt sätt oslitligt sammanknytas?

Vi kalla oss visserligen ej längre »skandinaver», vi heta åter svenskar, norrmän, danskar, och vi dikta ej längre eldiga sånger till skandinavismen — men af studentskandinavismens hänförda år bära vi alla, medvetet eller omedvetet, mer eller mindre spår.

Och en gång skall, måhända efter ännu många årtiondens oafbrutna arbete, åter alt det gro och på nytt växa fram, som ett gånget slägte skänkte sin innerligaste kärlek och sin eldigaste sång; och åt denna kärlek och denna sång må vi icke le, ty i dem har lefvat våra fäders bästa tro och hopp, ej såsom en tom dröm, utan — hvem vet? — som en stor och fager framtidssyn.