Styrbjörn Starke/Företal
Företal.
Lefvernes-beskrifningar öfver stora och namnkunniga män, om the blifva väl utförde, hafva mer nytta och förnöjelse med sig, än att ett uppbrukadt folk, som är månt om vetenskaper, och then thäraf flytande nytta och heder, bör tillstäda, att en så ansenlig del fattas i thes Historia.
Först gifva the all then nytta, som andre Historiens delar. The göra oss kloka genom sina exempel. The påminna oss, att ej lita på fallska uträkningar. The lära oss, att liksom then omsider är lyckelig, som fölljer dygdens rättesnöre, och tager sig till vara för afsigter, hvilka ej leda till Guds ära och Fäderneslandets gemensamma heder; Stadna tvärtom alle the, till slut, i en olyckelig utgång, och uppbära sina onda gärningars lön i skam och elände, som, utan afseende på the medel, hvilka föra till then endast sanskyldiga lycksaligheten, låtit egennyttiga afsigter leda sig på irrvägar. Såsom nedrige slafvar af sina herrskande begärelser, hafva the å sido satt sina plickter för att nå en sällhet, som the väl trott bestå i enskilldte rikedomar, uti en fåfäng ära, eller uti wärldenes flygtiga nöjen, men omsider funnit ej vara annat, än en blänkande vedermöda, en beständig oro, ett anklagande samvete, en usel ända, och ändteligen, efter döden, ett ondt ryckte.
Sedan gifva ock sådane lefvernes-beskrifningar icke litet ljus i then allmänna Stats-Historien, hvars nytta och behagelighet the ostridigt fördubbla. Ty man läser onekeligen med mer förstånd och nytta en Historie, när man enskilldt vet the uti henne förekommande Personers öden, afsigter och sinnes beskaffenhet; en kunskap, som ej annat kan, än ganska mycket upplysa åtskilliga thes omständigheter, hvilka man annars antingen ej skulle förstå, eller, som voro the utan betydelse och vigt, hastigt öfverfara. Utom thenna nytta, är Politiska Historiens angenämhet ostridigt större, tå man, försedd med sådana enskilldte underrättelser, skrider till thes läsning. När man således, till exempel, får på Historiska Theatren se framträda en ansenlig, men högdragen BIRGER JARL af BJÄLBO, en bullersam JÖNS BENGTSSON af SALESTAD, en fräck och hämndgerig GUSTAF TROLLE, en stor, men af sin egen skickelighet intagen ERIK SPARRE af SUNDBY, en djupsinnig AXEL OXENSTIERNA, en prägtig MAGNUS GABRIEL de la GARDIE, flere att förtiga, och förut känner them till sina omständigheter, tänkesätt och afsigter; kan ej sådant vara utan sin nytta och angenämhet.
Ändteligen bör jag ock säga, att om Historien annars är en af the behageliga vetenskaperna, som utom sin nytta äfven äger förmögenhet att intaga och liksom kjusa sin läsare, genom mångfalldiga händelser och hvälfvande öden: en Skådeplatts, thär vi se dygden och odygden täfla i ständiga ombyten af Personer, Skickelser och Förvandlingar; äro stora och namnkunniga Personers lefverne just thet, som häruti, med andra Historiens delar, äger sådant gemensamt.
Men thet lär vara onödigt att vidare villja rättfärdiga ett så ansenligt ämne. Thet tarfvar ej smink för att synas täckt, ej beröm för att synas värdigt. Thet lyser bäst i sin naturliga skönhet, och blott thet värkeligen är, ringa sköter om att kallas.
Thet kommer nu allenast thärpå an, om jag varit uti omständighet, att gifva ett sådant arbete sitt rätta skick, efter thet ej är nytt, att i en oförfaren mästares hand blifver thet prägtigaste ofta ej annat, än vanskapeligt. Men jag kan ej svara här i min egen sak. Att berömma eller lasta mig sjelf vid närvarande tilfälle, vore lika orimmeligt. I thet förra vorde jag visande en barnslig fåfänga, en svaghet utan exempel, tjenlig til ämne på Theatren. I thet senare skulle ingen tro mig, att jag talte af hjärtat. Thet är allmänt, att man älskar sitt eget: en grund til all annan kärlek. Och thessutan blefve tå gensvaret, att thet bad mig ingen skrifva, när jag föråt kände så väl min egen svaghet. Thet är sant, at mången menar sig förtjena allmänhetens ursäckt thärigenom, att han ärkänner sina fel, tillstår sin svaghet, och ofta onödigt bedyrar, att han ej varit vuxen sitt vigtiga ämne. Sådant kan väl vara berömligt nog vid vissa tillfällen, tå man antingen varit i nödvändighet att göra hvad som blifvit gjordt, eller vill visa en höflig blygsamhet, och tala ett visst håfspråk; men har förekommit mig orimmeligt i sådant, som thetta. Så mycket vill jag allenast ärindra, att, ehuru här äro månge ofullkomligheter, mycket som fattas; kommer likväl ej allt för min egen räkning. Något måtte skyllas på then aflägsne ållderdomen, som lämnat oss ringa efter the i thenna första Tom förekommande Personer. Thet är ock ordsaken, hvi thet mästa med så litet sammanhang om them kunnat utfőras, och hvi theras Lefvernes-Historier fölljakteligen ej kunnat blifva annat, än stympade och ofullständige underrättelser. Jag har ej trott mig at fylla bristen med gissningar eller tillsattser, hvars högsta tillförlåtelighet består i en blott möjelighet, och ej längre anses såsom sanningar, än tills en annor behagar dickta nya. För öfrigt har jag ett bättre begrepp om Historien, än att hon bör vara ett sammanhang af djärfva gissningar och orimmeliga dickter, eller ett fällt, thär ett skämdt snille må strafflöst utsätta sina ömkeliga missfödsel. Thär är en tarfvelig utkomst bättre, än ett borgadt öfverflöd. Hvarföre jag ej skrifvit, än thet jag funnit grundadt i handlingar, som äga vitsord.
Men en sådan brist minskas, efter som vi komme våra tider närmare. Thärföre böra ock thärefter beskrifningarne blifva allt mer och mer fullständige och behagelige. The röra oss ock mer, som närmare nallkas våra tider, och bristen är drägeligare i them, som äro längre ifrån oss. En sådan betragtelse bör fria närvarande värk ifrån tillmäle af thet, som här varit en fattig nödvändighet, och visa, att från TOFES mangel ej rätteligen slutes til BIRGER JARLS utförligare lefverne, eller från THORGNY Lagmans stympade beskrifning till SVANTE STURES mer sammanhängande öden.
Jag fann rådeligt, att begynna med Christendomen eller OLOF SKÖTKONUNGS regering. Att gå längre tillbaka syntes svårt, i hänseende till felande trovärdiga efterrättelser, åtminstone i sådant sammanhang, att the skulle kunna utgöra en någorlunda hophängande lefvernes-beskrifning. Ho vet icke, huru the underrättelser, som vi hafve om STARKOTTER, THIALVAR, THUNNE, VIGER SPA, LUMBER, OTTAR JARL, och flere Hedendommens stora män, äro dels invicklade och med dickter uppspädde, dels stympade och ofullständige? Skulle jag framdeles få reda på them, och finna them af något värde, kunna the, vid tillfälle, för sig sjelfva utgifvas. Men jag hoppas, att ej månge lära tycka sådant mödan wärdt. Åtminstone trodde jag ej, att the borde begynna ett värk, thäri jag gärna, öfver allt, ville hafva en historisk tillförlåtelighet. Jag har låtit Svenska Prinsen STYRBJÖRN börja, efter jag om honom fann någorlunda sammanhängande öden. Såsom ett inträde til värket eller ett prof thäraf, lämnas thärföre här hans lefverne åt Läsarens omdömme.
Then störste Historicus är ej i rättighet, att utesluta the undervärk och dickter, som allmänneligen och hos the älldsta Auctorer anföras om någon Person, eller vid något tillfälle. Man kan unna honom, att säga sin mening och att i thet högsta vara Scepticus, men ej att alldeles sådant utesluta. Ty thet är hans egenteligare sysla att berätta, än döma. När jag hade mig sådant bekant, bör ingen räkna mig till last, hvad jag anfört om STYRBJÖRNS sista strid, och i Historierna om GUNNAR GRÖPA och BLOT-SVEN. Hvarken är jag thärföre så godtrogen, som en vidskeppelig Catholique, fast jag, kanske, anfört hans dickter; Eller är tvärtom min otro nog stor, för att neka alla undervärk, som sägas skedt i Församlingens början vid Hedningarnas omvändelse. Marc. XVI: 17.
Jag vet, att thet är fel hos en Historicus, som förtjenar Satire, att villja ingå i Prinsars och andra Personers afsigter vid theras göremål, och att intet sker lättare, än att i sådant fall taga quid pro quo. Thet man sig på thet alldraprägtigaste kan föreställa såsom driffjäder til något stort företagande, tör dock haft ett oändeligen slättare utseende i Hjälltens hjärne, och thär bestått i en caprice, en öfveriling, ett beslut, som haft i början intet mindre, än något stort till ändemål, innan lyckan och omständigheter tillslogo. Hvem vet, om någonsin Käjsar CARL V. kände eller kunde drömma om thet vanskapeliga djuret universelle Monarchie, fast någre Auctorer i senare tider gjort thet till primum mobile af allt hans företagande. Thet gifver väl ett kärt tillfälle för äresjuka Auctorer, att visa snille, och pråla med utstuderade planer; men jag har dock så mycket mer bort agta mig thärföre, som en och annan af våra största och mäst skarpseende Historici, igenom thenna svagheten, emot all sin tanke, blifvit oförmärkt ledde i handgripeliga orimmeligheter. The hafva så förgått sig, att the ofta tillaggt Personer konstiga uträkningar, vidlyftiga afsigter ach Politiska grepp, som dock, vid närmare efterseende, omöjeligen kunnat komma på banen, förr än många år efter theras död, mindre någonsin varit i theras tankar. Jag har heller velat berätta saken i sitt enfalldiga sammanhang, än, under prål af sådana omständigheter, våga gissningar, som voro the otvifvelaktiga sanningar. När jag ingått i mina Hjälltars afsigter, har antingen thärtill varit god grund och anledning i sjelfva Historien, eller har jag anfört them under tvifvelsmål, och såsom en gissning, then man sig naturligen bort föreställa, och lämnat sedan till Läsarens eget omdömme, huru vida jag träffat rätt eller ej. Sådant har varit nödigt, för att ej sätta saken i någon obehagelig blotthet, eller betaga Historien then prydnad, värde och nytta, som sådana betragtelser läna henne.
Ändteligen tager jag mina hjälltar sådana, som jag them finner. Jag anförer godt och ondt, utan åtskillnad, om hvar och en, allt efter som jag thärtil i våra älldsta och bästa underrättelser finner sporr, skäl och anledning. Öfvertygad, att thet är fåfängt söka något rent och utan mangel i ofullkomligheten; blifver then i mitt tycke för fullkomligast ansedd, som har minst af svagheter, then mäst värd beröm, som bäst ser sina fel och allfvarligast har hug att bättra them. NERO var ej så villdjur, att icke något människligt fanns hos honom, och then yngre VESPASIANUS ej så ängel, att icke människlige swagheter äfven voro hans lott. Tå Historien å ena sidan är en vetenskap, som skall uppbygga oss genom sina exempel, och å then andra en lefvande berättelse, hvars lif och själ är sanningen; Bör hon i thet förra ej mindre gifva oss thet vakra till efterföllgd, än thet fula till varning; och i thet senare ej likna Romaner och moraliska dickter, som anföra saken med utsökta färgor, och på en HELENA ej tåla then minsta fläck, eller på en HECUBA tro sig lyckelige, utan tå allt gifver vämjelse. Men thet är theras göremål, att anföra allt, som thet skulle varit; Historiens eget, att, utan länta tilsattser, utan skrymtan och smicker, utan arghet och illvillja, berätta allt, som thet varit.
Som thetta slags Biographie är en stor, vigtig och angelägen del i vår Historie, skall thet vara mig en fägnad, om hvad jag begynt, af en värdigare, skickeligare och ärfarnare hand blefve fortsatt. Then fördel, som thet allmänna och vår Historie theraf skulle vinna, vorde ock hos mig gällande för allt; och jag skulle utan afund rätt väl kunna se en annans lyckeliga arbete vid ett ämne, som för mig trälsamt och odrägeligt i längden, ändock snart nog lär göra mig ledsen. Jag vore i sådant fall gärna then förste, som skulle med allt nöje upplåta en sådan, hvad flere års nog vidlyftige samlingar och anmärkningar vid arbetet kunde läna, om han annars ej ville försmå en så välment höflighet.
- « ☆ ☆ » -