Svensk musikhistoria/15

15. Konsertväsendet i huvudstaden.

Konsertväsendet stod under denna tid på synnerligen hög ståndpunkt och intog en betydande roll i huvudstadens musikliv. Av större konsertföretag förtjänar nämnas Kavaljerskonserterna och Mus. Akad.:s abonnementskonserter, båda med fulltalig orkester. Kavaljerskonserterna fortgingo under hela säsongen med 2 i månaden. Berömda solister voro: Olin, Ferling, Uriot, Zander och Müller. Av Mus. Akad. gåvos under första året (1772) 8 abonnementskonserter på Riddarhuset. Under åren 1774—85 föranstaltade Mus. Akad. årligen en konsert för lasarettets räkning. Minnesfester i Mus. Akad:s namn gåvos över Kraus (d. 24⁄5 1798) och Wikmanson (d. 15⁄2 1801). De medverkande vid alla dessa konserter voro hovkapellets musici, kungl. operans sångare samt akademiens egna ledamöter, elever och amatörer. Vid en konsert d. 9 febr. 1795 utgjorde de sistnämnda ensamt 26 violinister, 7 violer och 12 basar. År 1785, då konserterna till förmån för lasarettet upphörde, inträdde ett visst avbräck i akademiens verksamhet. Först 1788 återupptogos abonnementskonserterna, och man föranstaltade under säsongens lopp 6 konserter till förmån för akademiens undervisningsverk. 1792 gåvos åter 6 kon[ 208 ]serter i Stora Börssalen; för år 1794 var antalet 7, för åren 1795 och 1796 vardera 6 och för 1802 slutligen 4.

Av resande virtuoser gåvos ett stort antal konserter. Av utländska sångförmågor uppträdde med bifall bl. a.: sångaren Potenza från Köpenhamn (d. 2 och 7 juni 1772), italienaren Giov. Anzani, Teresia Passi, Camilla Passi, Geltrude Spisani (1772), fru Zeyer (1779), fru Amati (1798), bassångaren Apel (1807). Av utländska instrumentalkonstnärer: Harpspelaren Kneisler från Berlin (1773), violoncellisten Georg Rauppe från Hessen-Kassel (1773), violoncellisten J. B. Baumgärtner från Augsburg (1775), italienska violinisten Antonio Lolli (1778, 84, 92), tyska pantaleonvirtuosen Georg Noëlli (1779), tyska violinisten Benjamin Joncken (1779), danska harpspelaren Kirchhoff (1780), kontrabasisten J. Kämpfer (1782) m. fl.

Tiden för konserterna var vanligen kl. ½ 5 e. m. Stående priset utgjorde 6 dr. Konsertlokalen var under första tiden nästan uteslutande Riddarhussalen, sedermera tillkommo Börssalen och Stadshussalen. Under sommarmånaderna höllos konserterna vanligen i det fria. Orangeriet i Kungsträdgården var då den vanligaste konsertlokalen. Virtuoskonserterna fingo i början givas på Riddarhussalen utan särskilda betingelser. Den 26 nov. 1772 kungjorde emellertid ridderskapet och adeln, att endast de fingo uppträda på Riddarhuset, som erhållit Mus. Akad:s tillåtelse därtill. Det hade nämligen förekommit, att visselsolo i den sämsta gatgenren utförts.

De tonverk, som gåvos, voro av tämligen olika beskaffenhet. De förnämsta arbetena i kyrkomusik uppfördes vid de s. k. “Concerts spirituelles“. Här utfördes arbeten som Grauns “Jesu död“ (1782, 89, 95, 97, 99), Haydns “Skapelsen“ (1801), Hasses [ 209 ]passionsmusik, Romans "Svenska Mässan", körer ur Händels Messias (1786). Varje långfredag gavs Pergoleses "Stabat mater" till förmån för Frimurarebarnhuset. Haydns symfonier förekommo ofta, både vid konserter och teaterrepresentationer. En av Mozarts symfonier gavs år 1769. Detta var överhuvud första gången någon av Mozarts kompositioner här offentligen utförts. Vid virtuoskonserterna voro styckena ej alltid av bästa slag. Största platsen intogo virtuosstyckena, där konstnärerna fingo tillfälle att visa sin tekniska färdighet. En typisk representant för virtuosväsendet och effektsökeriet var Vogler. Under sin vistelse i Sverige hann han giva ej mindre än 100 orgelkonserter, därav 32 i Stockholm. Voglers styrka utgjorde ytterst realistiska tonmålningar. En av hans mest bekanta var “Jerichos belägring“, där orgeln först målar, huru Israels barn med böner anropa Herren, huru trumpeter och basuner skalla, vidare huru murarna störta samman och slutligen de segrandes jubelsång i staden. Ett annat stycke föreställde ett sjöslag, där orgeln skall måla, huru detta öppnas under trummor och cymbalers ljud, de olika nationernas krigsmusik, sjögången och skeppens rörelse, kanonaden och striden, de sårades skri och jämmer samt slutligen de segrandes glädjesång. Mycket vanligt vid virtuoskonserterna var spelandet av en bekant melodi jämte variationer. Så excellerade bl. a. Wesström med 18 variationer på “Gubben Noach“. Bland instrument, vilka läto höra sig solo, voro även kontrabas, pukor och trumpeter, och publiken synes isynnerhet vid dessa solo varit mycket förnöjd. Så t. ex. utförde pukslagaren i hovkapellet Karl Sigismund Gelhaar d. 27 jan. 1793 under allmän förtjusning [ 210 ]en chaconne ur Festin de Pierre för 8 pukor. Även visselsolo voro ej sällsynta. Ofta kunde detta virtuosväsende urarta till tämligen omusikaliska konststycken. Så annonseras d. 13 jan. 1783: “Herr Concert-Mästaren La Hay vill visa huru långt konsten på violin med 4 strängar kan bringas, då han med en ordinarie blyertspenna exekverar en solo utan stråke just extraordinärt, vilket till närvarande tid är ett oerhört konststycke.“