Svenska Parnassen/II/Carl XII:s krigssång
| ← Sinclairvisan |
|
Hönsgummans visa → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 498–499 av Ernst Meyer från 1889. På Wikipedia finns en artikel om Karl XII:s fältmarsch. |
Konung Carl XII:s krigssång[1].
Marsch, bussar! gån på uti Herrans namn,
Spännen hanen friskt upp, läggen sedan ifrigt an,
Gifven fyr, bräcken af, tan pliten uti hand,
Gån på! frukten ej hvarken mord eller brand.
Gån på för vårt fädernesland!
Att våga sitt lif för sin konung och slägt,
Det är både Gudi och menniskom täckt,
Derför ska vi käckt,
I vår blå drägt,
Gå på, stå, dunka och slå,
Ja, dem klå alla så,
Att de, döda, ligga neder som strå.
Fast litet förskräcker oss fiendens hop,
Skönt han skulle komma med mordiskt skri och rop,
Med sina stolta bussar, till oändeligt tal,
Till häst och till fot öfver berg och dal;
Dock göra de oss intet qval.
Ty himlen, som vet att vår sak han är god,
Han gifver oss styrka af krafternas flod
Och styrker vårt blod
Till ett oändeligt mod,
Så att man kan spörja försann,
Huru städer och land
Blifva frälsta genom vår tappra hand.
Hallå! Mina bussar! hör trumman hon går,
Valdthornen de klinga, och marschen man nu slår.
I Svea landsens hjeltar! I ställen eder opp,
Gån på! sluten väl uti fullan tropp,
Gån på med friskt mod och hopp!
Helt litet vi akta, att vi äro få,
I Gudi så äro vi många ändå.
Ja! låt oss gå på,
Och redeliga stå,
Så att vi måga si,
Huru de skola fly liksom bi.
Ännu står Gud Sverges konung bi!
- ↑ Denna krigssång anses vara författad af fältmarskalken Magnus Stenbock.