Hoppa till innehållet

Svenska fornminnesföreningens tidskrift/Band 12/Bidrag till kännedomen om fylgja-tron

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Några dokument till vår konst- och kulturhistoria
Bidrag till kännedomen om fylgja-tron
av Maj Lagerheim
Det nordiska treperiodssystemet  →
Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, tolfte bandet, 1905.


[ 169 ]

Bidrag till kännedomen om fylgja-tron.

Af

Maj Lagerheim.


I de isländska sagorna talas ganska ofta om en mans eller en ätts fylgja eller fylgjukona (eller hamingja), hvarmed menas ett öfvernaturligt och i allmänhet osynligt väsen, som på mystiskt sätt är förenadt med mannens — ättens — öde. Då fylgjan visar sig i synlig gestalt, uppträder hon antingen i djurskepnad eller såsom en kvinna. Det förra är det vanligaste.

I de nedannämnda källorna[1] omtalas fylgjor i följande fall:


A. I djurskepnad:

1. I Njála 23 berättar Hoskuld Dalakollsson för sina män, att han i drömmen sett en stor björn, hvars make icke fanns, åtföljd af två ungar gå ut från hans hus och bege sig till hans broder Ruts, och han tillägger, att det icke kan vara någon annans fylgja än Gunnar från Lidarändes. Gunnar hade dagen förut varit där förklädd och icke blifvit igenkänd, lika litet som hos Rut, dit han sedan gått.

[ 170 ]2. Njal och hans huskarl Tord sitta en dag ute på gården. Tord får plötsligt se en bock, som brukade gå omkring på tunet, ligga där alldeles blodig. Njal ser hvarken bock eller annat och förklarar, att Tord sett sin fylgja. Han är alltså en dödsmärkt man (Nj. 41).

3. Gunnar från Lidarände rider hemåt med sina bägge bröder. Plötsligt blir han så sömnig, att han måste stanna och lägga sig att sofva. Han drömmer då, att han blir anfallen af en flock vargar. Själf lyckas han försvara sig, men hans yngste bror blir ihjälrifven. De tre bröderna fortsätta ridten, men bli efter en liten stund angripna af fiender, som legat i försåt. Den yngste brodern dödas under striden. Att vargarna äro fiendernas fylgjor, säges icke, men säkerligen uppfattar sagan dem så (Nj. 62).

4. I Njála 156 berättas om några vikingar, att de tre nätter å rad voro utsatta för öfvernaturliga faror. Tredje natten var det korpar med näbbar och klor af järn, som anföllo dem. Detta uttydes så: korparna äro »de ovänner, som ni tro på och som skola draga eder ned till helvetets kval». Korparna få väl därför betraktas som ovännernas fylgjor, ehuru de icke så betecknas.

5. I Vatnsd. 42 berättas, att Torkel silfri natten före en sammankomst, vid hvilken han hoppades blifva vald till gode, drömde, att han red ner igenom Vatnsdalen på en röd häst, som knappt tycktes röra vid marken. Han berättar drömmen för sin hustru och uttyder den så, att det »lyser rödt för honom», och en upphöjelse väntar honom. Men hustrun har en annan mening; hon tycker, att drömmen är ett ondt förebud. Häst heter mar (marr) säger hon, och »mar er mannsfylgja», och röd syntes den, om den skulle bli blodig; det kunde hända, att Torkel blefve dräpt vid sammankomsten. Så skedde ock. Enligt sammanhanget tycks alltså den häst, Torkel i drömmen rider, vara hans egen fylgja — såvida den icke är hans dråpsmans, hvilket dock förefaller mycket osannolikt.

6. Einar i Tvärå drömde en gång, att en stor präktig oxe med starka horn gick upp genom bygden och kom till Modruvalla, hans broder Gudmunds gård. Sedan den där gått omkring till hvarje hus på gården, gick den till högsätet och föll där ned död. Einar menade, att detta var ett förebud för viktiga händelser, »ok er þetta mannafylgjur». Straxt därefter kommer Gudmund hem och går, som han brukar, till hvarje hus på sin gård, innan [ 171 ]han går in och sätter sig i högsätet. Efter en liten stund sjunker han tillbaka död (Ljósv. 21).

7. Gudmunds son Eyolf drömde en natt, att han var ute och red, och att en flock nötkreatur kom emot honom. Bland dem var en stor röd oxe, som ville göra honom illa, och en folkilsken tjur samt en mängd småboskap. Hans fosterfader, för hvilken han omtalade drömmen, sade, att det var hans ovänners »mannafylgjur», och att oxen följde Torvard och tjuren Hall. Torvard och Hall voro hans förnämsta fiender (Ljósv. 26).

8. Gisle Sursson drömmer, innan hans svåger Vestein blir mördad, att en huggorm kommer slingrande från en närbelägen gård och biter Vestein till döds. Följande natt drömmer han, att en varg kommer från samma gård och biter ihjäl Vestein (Gisl. I 14). Visserligen säges här icke uttryckligen, att dessa djur äro fylgjor, men man kan ta för gifvet, att de så uppfattades. Huggormen följde väl trollkarlen Torgrim, som genom att trolla oväder öfver Gisles gård, där Vestein befann sig, möjliggjorde mordet, och vargen Torgrim Freysgode, som utförde det (jfr Gisl. II 18).

9. Omedelbart före sin sista strid drömmer den fredlöse Gisle Sursson, som alltjämt förföljes af sina fiender, att stora fåglar, som tycktes ha vältrat sig i blod, kommo in i huset. När han vaknat och berättat drömmen, höras redan fiendernas röster utanför. — Icke heller här kallas djuren fylgjor, men att de skola uppfattas som sådana, antydes bl. a. däraf, att Gisle, som förut icke kunnat sofva, plötsligt gripes af sömnighet, hvilket ofta framställes som ett tecken till fylgjors annalkande (jfr nedan) (Gisl. I 33).

10. Blott delvis i djurskepnad uppträder fylgjan i en dröm, som samme Gisle Sursson haft någon tid före den nyss omtalade. Han drömde då, att hans fiender angrepo honom. Främst gick tjutande en man med varghufvud. Honom högg Gisle midt itu. Så behandlades också, då öfverfallet ägde rum, den som först angrep Gisle. Denne var en man vid namn Helge, som flera gånger användts som spion mot Gisle. Troligen uppfattar sagan drömmens varghöfdade man som denne Helges fylgja (Gisl. I 32).

11. På samma sätt tror Kostbera sig se Atles ham (här = hamingja, fylgja), då hon i drömmen ser en örn flyga in och längs igenom huset (Atlamál 18).

⁎              ⁎

[ 172 ]B. Såsom en kvinna visar sig fylgjan i följande fall:

12. Torsten Ingemundsson var bjuden till gästabud till en trollkunnig kvinna vid namn Groa. Tre nätter innan han skulle fara hemifrån drömde han, att ättens fylgja (»kona sú er fylgt hafði þeim frændum») kom till honom och bad honom icke fara. Han invände, att han lofvat komma, hvilket fylgjan ansåg mycket oklokt; han skulle få ondt af det. På samma sätt kom hon och varnade honom de båda följande nätterna, och rörde vid hans ögon, tillägger sagan. Detta sistnämnda drags betydelse förblir oförklarad. Torsten lydde varningen och föregaf sig vara sjuk för att slippa resa. Äfven hans fränder stannade hemma för hans skull. Det visade sig sedan, att Groa genom trollkonster beställt ett jordskred, som förstörde hennes gård och dödade alla därvarande (Vatnsd. 36).

13. Då Hallfred vandrædaskald var på väg ut till Island och var dödssjuk, varseblefvo hans kamrater en storväxt brynjeklädd kvinna, som gick på vattnet efter skeppet, »och hon gick på böljorna som på land», tillägger sagan. Hallfred såg dit och »såg, att det var hans fylgjukona». Han sade: »jag uppsäger all förbindelse med dig». Hon frågade om Torvald, Hallfreds broder, ville taga emot henne, men han nekade. Då sade den unge Hallfred, skaldens son: »jag vill ta emot dig». Därefter försvann hon (Hallfr. 11).

14. Glum Eyolfsson drömde en natt, att han stod ute på sin gård Tvärå och såg utåt fjorden. Då såg han en kvinna komma från kusten uppåt land och styra kosan till Tvärå. Hon var så lång, att hennes axlar räckte upp till fjällen. Glum gick emot henne och bjöd henne till sig. Därefter vaknade han. Denna dröm tydde han själf så, att hans morfar, den mäktige hersen Vigfuss i Norge, dött, och kvinnan var hans »hamingja», som nu ville slå sig ned hos Glum (Vigagl. 9).

15. Såsom fylgjor, eller kanske snarare som med dem närbesläktade väsen, kan man ock betrakta de i Gislasaga Súrssonar uppträdande drömkvinnorna (draumkonur). Gisle drömde mycket och hade sådana drömmar, hvilkas innebörd var tydlig (han var »draumamaðr mikill ok berdreymr»). En gång, då han jämrat sig i sömnen och hans hustru frågade om orsaken, berättade han följande (Gisl. I 22): »Jag har två drömkvinnor; den ena är välvillig mot mig, men den andra säger mig alltid något, som syns mig värre, än hvad som förut händt mig, och spår mig endast ondt.» [ 173 ]Denna gång hade han drömt, att han kom in i en sal, där många hans vänner och fränder sutto; sju eldar brunno där, somliga voro tämligen nerbrunna, men andra brunno som klarast. Då kom den goda drömkvinnan (»draumkona min hin betri») in och sade honom, att de sju eldarna betecknade de år, Gisle ännu hade kvar att lefva. Hon uppmanade honom att under den tid, han hade kvar, öfvergifva galdrar och hednisk trolldom och vara barmhärtig mot döfva, halta och fattiga — ett drag, som tydligen härstammar från den kristne sagoberättaren (dock hade Gisle enl. II blifvit primsignad i Danmark). — Enl. II 22 säger Gisle först, att han drömt om den onda drömkvinnan (sú en verri konan), men sedan berättas drömmen på samma sätt som i I, så att hennes närvaro i berättelsen är öfverflödig, om den icke kommit dit för att motivera, att Gisle jämrat sig i sömnen. Detta är dock ett drag, som ofta återkommer, närhelst den sofvande har betydelsefulla drömmar. — En annan gång (I 24, II 23) berättar han, att den onda drömkvinnan nu ofta kom till honom och alltid ville gnida in honom med blod och tvätta honom i blod och talade onda ord till honom. — På ett annat ställe säges, att den onda drömkvinnan kom oupphörligt, men stundom äfven den goda. En natt kom den goda ridande på en grå häst. Hon bjöd Gisle att följa med till hennes boning. De komma till ett stort hus och gå in i en smyckad sal. »Hit skall du komma», säger drömkvinnan, »när du är död, och här skall du njuta ägodelar och lycka» (Gisl. I 19). — Då de sju år, som den goda drömkvinnan lofvat honom, voro förlidna, kom den onda och sade, att hon nu skulle omintetgöra allt hvad den goda sagt. På hans hufvud knöt hon en blodig hufva (Gisl. I 32). — Tack vare de ständiga onda drömmarna blef Gisle slutligen, berättar sagan, så mörkrädd, att han icke vågade vara ensam. — I en af de visor, i hvilka han omtalar drömmarna, talar han om en kvinna, som gråtande stod vid hans sida och förband hans sår. Om denna kvinna var den goda drömkvinnan eller skaldens hustru, framgår icke af sammanhanget.

Det är emellertid att märka, att dessa kvinnor aldrig kallas fylgjor och i sitt uppträdande skilja sig rätt mycket från fylgjorna.

16. Såsom en trollkvinna ridande på en varg uppträder Helge Hjorvardssons fylgja kort före hans död, då hon möter hans broder Hedin i skogen och erbjuder sig att följa honom (Helgakviða Hjorvarðssonar, prosast. före v. 31; jfr prosast. före 35).

[ 174 ]17. I Njála 96 nämnes i förbigående bland Sidu-Halls söner »þiðrandi sá er disir drápu». Den händelse, som här åsyftas, finnes omtalad i Flatöboken I s. 420. Förloppet är följande: Sidu-Hall har gästabud, och en af gästerna är hans vän Torhall spåman. Denne, som en tid haft underliga aningar, varnar om kvällen de närvarande för att gå ut under natten. Om det bultade på dörren, skulle de icke bry sig om det; annars skulle det gå dem illa. När alla gått till hvila, bultar det på dörren. Ingen öppnar. Detta upprepas tre gånger. Då stiger Tidrande, som har sin plats närmast dörren, upp, tar sitt svärd och går och öppnar. Då han kommer ut, ser han ingen, men hör hästtramp norrifrån. Därefter ser han nio svartklädda kvinnor med dragna svärd komma ridande. Söderifrån komma nio ljusklädda på hvita hästar. Tidrande vill gå in och omtala synen, men angripes då af de svartklädda kvinnorna. Han försvarar sig tappert, men blir fälld. Man finner honom sedan sårad utanför dörren. I dagningen dör han, men har dessförinnan hunnit berätta, hvad som händt honom. Torhall spåman menar, att dessa kvinnor voro inga andra än »fylgjur yðrar frænda». Enligt Torhalls aningar förestod ett religionsombyte, och en bättre religion skulle komma till landet. Detta menade han att de ättens diser, som följt den gamla tron, förutsett. De visste, att de då måste skiljas från ätten, men dessförinnan ville de ha en skatt af den. De bättre diserna hade velat hjälpa Tidrande, men icke kunnat.

Diserna äro här ätt-fylgjor.

18. Såsom en enskild mans fylgjor uppträda de med denna benämning i Atlamál 25, där Glaumvor, Gunnars maka, berättar, att hon drömt, att döda kvinnor i sorgdräkt kommit för att bjuda Gunnar till sig. Drömmen betydde, trodde hon, att hans diser blifvit maktlösa.

19. Här må ock anföras en berättelse ur Vigaglúms saga 21 om öfvernaturliga kvinnor, som väl icke kunna räknas för fylgjor, men dock stå dessa nära. Glum drömde en natt, att han såg två kvinnor, som hade ett tråg mellan sig och öste blod öfver hela häradet, hvilket ansågs båda viktiga händelser. Möjligen äro dessa kvinnor höfdingars fylgjor eller kanske någon slags häradsfylgjor. Såsom en art af ödesgudinnor uppfattas de tydligen.

⁎              ⁎

[ 175 ]C. I följande fall lämnas vi i ovisshet om fylgjans gestalt, eller hon uppträder osynlig.

20. I Njála 69 berättas, att några män en natt redo till Lidarände för att öfverfalla Gunnar. På vägen grepos de af så stark sömnlust, att de måste lägga sig ner och sofva i en skog. Samma natt hände sig, att Gunnars vän Njal icke kunde sofva utan gick ut och in i stugan. Då han tillfrågades om orsaken, svarade han, att han såg mycket, många fientliga fylgjor, som tillhörde Gunnars ovänner, men det underliga var, att fast de läto ilskna och stridslystna, så uppträdde de obeslutsamt. Här nämnes icke, i hvilken gestalt Njal såg fylgjorna, men troligast förefaller, att de i likhet med alla andra fylgjor, som i denna saga visa sig, uppträdde i djurskepnad.

21. I några af sagornas berättelser om fylgjor göra dessa icke sin närvaro förnimbar för synen utan på annat sätt. I Njála 12 säger den trollkunnige Svan till dråparen Tjostolf, som hos honom sökt skydd mot Osvifrs hämnd: »Nu komma Osvifrs fylgjor på oss», och i detsamma gäspar han. Här tycks fylgjornas närhet endast gifva sig till känna genom plötsligt påkommen sömnighet; dock är ju icke uteslutet, att Svan såg fylgjorna, ehuru sagan tiger därom.

22. Då Eyolf Gudmundsson efter att ha dräpt Torarin Hoskuldsson, red öfver Vodluheden, snafvade hans häst, och han föll af och blef så stelbent af fallet, att han en lång tid inte kunde gå. Då han träffar den kloke Finne och för denne omtalar händelsen, förklarar Finne, att det var Torvards och hans fränders fylgjor, som Eyolf icke kunnat hålla stånd mot. Torvard var den dräpte Torarins broder och följaktligen Eyolfs fiende (Ljósv. 30).

⁎              ⁎

D. Slutligen anföras här de fall, då fylgjor omtalas på ett mera obestämdt sätt, utan att de ha uppenbarat sig vare sig i synlig måtto eller annorledes.

23. Då Torolf heljarskinn väntade att bli anfallen af sina fiender Ingemundssönerna, sade han: »de där bröderna ha starka fylgjor» (»rammar fylgjur»). Det var därför rådligast att gömma sig, om de komme (Vatnsd. 30).

[ 176 ]24. Det ofvan citerade samtalet mellan Ejolf och Finne (Ljósv. 30) fortsättes så, att Eyolf säger: »menar du, att deras fylgjor äro duktigare än mina och mina fränders?»

Dessa båda exempel närma sig de talesätt, där hamingja begagnas i afbleknad betydelse om en mans lycka eller framgång, synonymt med orden gipta, gæfa. Hamingja kan vara alldeles liktydigt med fylgja — så användes det i Vigaglums saga om Vigfuss herses fylgja — men vanligare är den ofvannämnda betydelsen. Man tänkte sig, åtminstone ursprungligen, att lyckan berodde på fylgjan. Detta sammanhang är skönjbart i vissa ex. Då Torsten Ingemundsson tack vare fylgjans varning undgått Groas försåt, säger hon, att det är svårt att stå emot Ingemundssönernas »gipta» (Vatnsd. 36; se ex. 12 ofvan). Så säges också i Njála 58, att det är svårt att »gå emot Gunnars gipta». Flera liknande ex. finnas. Gipta är väl här tänkt som det mått af framgång, som är bestämdt för en människa. Dock tycks begreppet tangera fylgjaföreställningen.

Man kunde låna en annans gipta eller hamingja för att utföra något svårt uppdrag. Så lånar Olaf Tryggvason Hallfred sin gipta, när han skickar honom att döda Torleif (Hallfr. 6). »Ok skal ek til leggja mina giptu», heter det. I kap. 7 berättas, att Hallfred lyckas försvara sig mot en fiende »med Guds hjälp och konung Olafs gipta», och i Ljósv. 32 säger Eyolf sig skola utföra ett konungens uppdrag »med konungens hamingja». I Vatnsd. 3 säges Torsten Ketilsson förlita sig på sin faders hamingja, och det är tack vare hamingjan han kommer oskadd från ett farligt äfventyr (kap. 4).

Hamingjan följde ock med namnet (Vatnsd. 7 och 13). Om man lyckas i en sak, beror på hamingjan (Vatnsd. 8). En hamingjumaðr eller giptumaðr är den, som har lyckan med sig (däremot säges om Gisle Sursson, att han icke är någon gæfumaðr, ehuru han är en förträfflig man). Äfven i dessa talesätt ligger fylgjatron kanske bakom, men hamingjan eller giptan fattas icke såsom ett personligt väsen.


Såsom af ofvan anförda exempel framgår, uppenbarar fylgjan sig vanligen i drömmen, blott sällan ser man henne i vaket tillstånd. På de 20 exemplen på, att fylgjor visat sig för människor, komma endast 6 fall, då det skett i vaket tillstånd. I tre af dessa [ 177 ]fall bebådar det dens död, hvars fylgja visar sig. Njals huskarl Tord (ex. 2) och Hallfred vandrædaskald (ex. 13) se båda sin egen fylgja kort före sin död.[2] Hedin i Helgakv. Hj. (ex. 16) ser sin broders fylgja kort före dennes död. Af de öfriga tre fallen är ex. 4 en mycket fantastisk berättelse, föga representativ för ifrågavarande föreställningsvärld, och ex. 17 icke heller fullt analogt med andra fylgjauppenbarelser, ty det är ättens och på samma gång asatrons diser, som Tidrande ser; i båda fallen följer emellertid den persons död, som sett synen. I ex. 20 bebådar synen ingens död; men Njal var en man, som såg mer än andra, och sådana se vakna, hvad andra blott se i drömmen.[3]

Det kan således — för våra källors vidkommande — uppställas som regel, att fylgjan för vanliga människor (som icke äro »synska») blott visar sig i drömmen, utom då hon varslar död för den hon följer (event. för den som ser henne). I drömvärlden hör fylgjan hemma. Den sofvande, som drömmer om fylgjor, jämrar sig vanligen i sömnen. En egendomlighet, som upprepas i flera af berättelserna, är att fylgjans annalkande ger sig till känna genom en plötsligt påkommande obetvinglig sömnlust. Så är fallet med Gunnar i ex. 3. Einars dröm om brodern Gudmunds fylgja (ex. 6) inträder icke heller under nattens sömn, utan det heter, att han lade sig ned och somnade, på e. m. som det tycks, och man kan förutsätta, att den omtalade sömnigheten äfven här tänkes ha kommit på. När Gisle Sursson drömmer om fåglarna (ex. 9), hade han förut icke kunnat sofva, men gripes plötsligt af sömnighet. Denna omständighet förekommer aldrig, då det är drömkvinnorna, som besöka honom. Ex. 21 är i detta afseende särskildt att beakta (se [ 178 ]ofvan!). Men ännu märkligare är berättelsen om, huru Njal ser Gunnars ovänners fylgjor (ex. 20). Här är det nämligen de, hvilkas fylgjor visa sig, som icke kunna motstå sömnlusten. Det tycks, som om sagans mening i detta fall vore, att deras fylgjor icke kunde visa sig för Njal, annat än om de själfva sofvo.

En i ögonen fallande olikhet mellan fylgja-uppenbarelserna är den, att det stundom är den egna fylgjan, stundom en annans fylgja, som visar sig. Endast i ex. 13 är det både Hallfred själf och hans följeslagare, som se hans fylgja. Vi ha redan nämnt de fall, då någon vaken ser sin egen fylgja, hvilket tycks vara ett dödsbud (ex. 2 och 13). Likartadt är ex. 17, ehuru det är sin ätts diser Tidrande ser. Att se sin fylgja i drömmen är icke lika farligt. Då Torsten Ingemundsson ser sin släkts fylgja, får han hjälp af henne (ex. 12), och då Vigaglum drömmer om sin morfars fylgja, som blir hans egen, varslar det makt och heder (ex. 14). Gisle Surssons drömkvinnor inta, som nämndt, en undantagsställning; de visa sig för att omtala kommande ting. Torkel silfris dröm om den röda hästen (ex. 5) förebådar visserligen hans död, men det är därför att hästen är röd, hvilket betyder blod, som drömmen har denna innebörd. Det är f. ö., såsom ofvan påpekats, inte absolut säkert, att hästen är Torkels egen fylgja. — Exemplen på att man ser andras fylgjor äro i ifrågavarande sagor talrikare.

⁎              ⁎

Hvad är meningen, ändamålet med fylgjans uppenbarelse för människan?

Fylgjan kommer ibland som förebud, varsel; ibland för att varna, upplysa, trösta, uppmuntra.

För Tord, Torkel och Hallfred (ex. 2, 5 och 13) kommer fylgjan som dödsbud, ehuru Hallfreds fylgja äfven, och kanske i första rummet, har det målet att söka sig en annan man att följa. Samma dubbla uppgift har Helge Hjorvardssons fylgja (ex. 16). Äfven Einars dröm om oxen (ex. 6) varslar Gudmunds död. Kostberas och Glaumvors drömmar i Atlamál (ex. 11 och 18) äro likaledes olycksförebud, liksom Gisle Surssons i ex. 8, 9 och 10 omtalade drömmar. Såsom »varsel» i inskränkt mening uppträda Osvifrs fylgjor i ex. 21.

[ 179 ]På en gång förebud och varning är Gunnars dröm om vargarna (ex. 3), Eyolfs om oxen och tjuren (ex. 7) och Njals syn (ex. 20). Torsten Ingemundssons ättfylgja kommer till honom för att varna och därigenom skydda honom (ex. 12).

Däremot då Gunnar från Lidarändes fylgja visar sig för Hoskuld, är det intet förebud, ty det sker först sedan Gunnar varit där, knappast heller en varning, ty i så fall kommer den för sent, utan snarare endast en upplysning (ex. 1).

Vigfuss herses fylgja kommer till Vigaglum (ex. 14) dels i samma ärende som Hallfreds och Helges fylgjor, dels väl ock till uppmuntran. — Gisle Surssons drömkvinnor (ex. 15) komma både för att förutsäga kommande ting eller som förebud och för att plåga eller trösta. — I ex. 22 hjälpa fylgjorna sina män genom att skada deras fiender. — Mera själfständigt uppträda diserna i ex. 17. På sätt och vis förebåda de religionsförändringen, men deras egentliga uppgift tyckes vara att dräpa Tidrande.

I allmänhet har alltså fylgjans uppträdande samband med död, olycka, fara eller motgång. Endast ex. 14 är ett tydligt undantag (dock fattar Glum hennes uppenbarelse tillika som ett tecken till, att Vigfuss är död).

De föreliggande källornas upplysningar om fylgja-tron kunna sammanfattas i följande punkter:

1. Fylgjan är ett i vanliga fall osynligt väsen, som åtföljer en man (kvinnors fylgjor nämnas aldrig i dessa sagor). Hon är öfvernaturlig, icke underkastad den begränsning, som gäller för vanliga människor och djur (se ex. 5, 13, 14!), men uppfattas dock som ett verkligt väsen, icke som en syn eller drömbild blott. Såsom trolldomsväsen uppträder hon blott i det från Helgakviða lånade exemplet.

2. Förmodligen har hvarje man sin fylgja. Men det tycks icke vara något ovanligt, att en man först som fullvuxen får sin fylgja — eller får en ny fylgja (ex. 13. 14, 16). Man måste fråga sig: har han inte haft någon fylgja förut? eller försvinner hans gamla fylgja? eller får han för framtiden flera fylgjor? eller går den gamla på något sätt upp i den nya? Dessa frågor lämnas af sagorna utan svar.

Stundom omtalas en mans fylgjor i pluralis. Så talar Svan om Osvifrs fylgjor (ex. 21), men det är ju möjligt, att det är hans och hans följeslagares fylgjor, som åsyftas. Einar säger om sin [ 180 ]dröm om oxen, Gudmunds fylgja (ex. 6): detta är »mannafylgjur». Pluralen tjänar kanske här till att ge uttrycket en mera allmän giltighet. Jfr Gunnar Gjukesons diser och Gisle Surssons två drömkvinnor, hvilka senare dock icke framställas som fylgjor. Hvad björnungarna, som följa Gunnar från Lidarändes fylgja (ex. 1), betyda, lämnar sagan oss i ovisshet om, men det tycks endast vara den stora björnen, som är Gunnars fylgja.

3. En släkt kan ha sin »ættarfylgja» (ex. 12). Möjligen ha de enskilda medlemmarna af släkten därjämte sina egna fylgjor (ex. 23). Ätten kan ock ha ett antal fylgjor eller diser gemensamt (ex. 17). Fränders fylgjor uppträda tillsammans (ex. 7, 22, 24).

4. Fylgjans förbindelse med mannen (släkten) är intim, men icke oupplöslig (ex. 17). I hvarje fall tycks den alltid upplösas genom döden (ex. 13, 14, 16. Ifall Gisle Surssons goda drömkvinna är att betrakta som en fylgja, utgör hon ett undantag från denna regel enl. berättelsen i kap. 19). Hallfred uppsäger själf förbindelsen med sin fylgja, då han känner döden nalkas. Helges fylgja söker sig en ny man att följa redan någon tid före Helges död. Vid en mans död kan hans fylgja öfvergå till någon af hans fränder. Om detta alltid tänktes vara fallet, framgår icke.

5. Fylgjan är i allmänhet osynlig, men kan äfven som sådan göra sin verksamhet kännbar (ex. 21, 22). Blott undantagsvis visar hon sig — och då vanligen i drömmen — såsom förebud eller till varning, hjälp, uppmuntran.

6. Vanligtvis visar hon sig i djurgestalt, mera sällan såsom en kvinna. Fylgjans gestalt motsvarar mannens skaplynne. Den starke, mäktige, storslagne Gunnar från Lidarände följes af en stor björn, under det hans lömska motståndares fylgjor äro vargar. Oxen med de starka hornen är en passande fylgja åt den mäktige Gudmund, sådan sagan skildrar honom, liksom bocken, som gick omkring på tunet som ett slags hustomte, ger en lämplig form för trotjänaren Tords fylgja (ex. 2). Den stridbare skalden Hallfreds fylgjukona är en storväxt, brynjeklädd kvinna, och att Vigfuss herses fylgja var högre än fjällen, är en bild af hans stora makt och anseende. — Naturligtvis fordrades det dock en särskild visdom tör att utan vidare känna igen en fylgja, såsom Eyolfs fosterfar gör i ex. 7.

7. Fylgjan kan uppenbara sig såväl för den man hon följer som för en annan, dock i allmänhet blott för en i sänder (undantag ex. 13).

[ 181 ]8. Slutligen se vi i flera fall, att fylgjans närvaro ger sig till känna genom sömnighet, som plötsligt påkommer den, som hon vill visa sig för. Afvikande är ex. 20 (jfr sid. 175 ofvan!) Man kan dock icke af detta ex. dra den slutsatsen, att fylgjan i allmänhet icke tänktes kunna visa sig annat än då den man, hon följde, sof.[4] Icke ens för de andra ex. i Njála gäller detta. I ex. 1 och 3 kunna vi t. ex. med bestämdhet sluta oss till, att de män, hvilkas fylgjor visade sig, vid tillfället voro vakna.


Hvad är nu, enligt våra källor, fylgjan för sagoförtäljaren och hans samtid? Hvilken betydelse inlägga de i ordet? Hvilka föreställningar fästa de därvid?

På sätt och vis synes fylgjan vara människans egen själ, som hon i drömmen kan tala med, och som kan uppträda skild från henne. I denna riktning pekar i synnerhet ex. 20, ifall det verkligen är sagans mening, att Gunnars fiender måste sofva, för att deras fylgjor skulle kunna visa sig för Njal (?: för att deras själar skulle kunna uppträda frigjorda från kropparna).

Fylgjan är ock människans kraft och framgång i lifvet, hennes mått af lycka. Att säga, att människor ha starka fylgjor, är ungefär detsamma som att säga, att de själfva äro starka.

Fylgjan är ock ett slags dubbelgångare, som går före människan eller samtidigt uppträder på annat håll än hon.

Men å andra sidan är fylgjan ett starkare, mäktigare väsen än människan och dör icke med henne. Hon vet mera om kommande och fördolda ting, hon är en länk mellan människan och den osynliga världen. Hon spelar försyn för människan, varnar och hjälper henne, låter henne veta, hvad hon behöfver, om framtiden. Hon är därför människans skyddsande. En kristen motsvarighet till denna sida af fylgja-tron är det, då Sidu-Hall, innan han låter döpa sig, uppställer det villkoret, att Tangbrand å ängeln Mikaels vägnar skall lofva, att han skall bli Halls »fylgju-engill» (Nj. 100).

Såsom skyddsängel uppträder också Gisle Surssons goda drömkvinna, ehuru hon tycks maktlös mot den onda. I fråga om dessa drömkvinnor kan det icke bli tal om något dubbelgångarskap, [ 182 ]någon identitet med Gisle själf. Men de framträda — liksom i viss mån alla fylgjor — som ödesgudinnor, med den skillnaden, att det här är två, som strida om mannen. Så som sagoberättaren framställer saken, är förhållandet mellan Gisle och drömkvinnorna mera ömsesidigt än i allmänhet förhållandet mellan en man och hans fylgja. Gisle fruktar den onda drömkvinnan och älskar den goda, hos hvilken han efter döden väntar lycka och frid efter sitt kvalfyllda lif.

I andra fall förhåller mannen sig passiv gent emot sin fylgja; han anropar henne inte om hjälp, han söker inte genom henne utforska framtiden, vänder sig icke till henne för att få råd. Hon är hans öde, som han inte kan undgå. Då Tord (i ex. 2) sett sin fylgja, säger Njal, att det är ett dödsbud, och ber honom vara rädd om sig. Men Tord svarar: »Hvad hjälper det, om detta är mig förelagdt?» — Möjligen kunde man vilja se en antydan om ett tillitsfullt förhållande gent emot fylgjan i ett sådant uttalande som i Vatnsd. 3 (rad 3), att Torsten Ketilsson, då han ger sig ut i ett äfventyrligt företag, förlitar sig på sin faders hamingja. Men här är hamingja säkerligen icke att förstå såsom liktydigt med fylgja utan — i likhet med andra ställen i samma saga — i betydelsen lycka, medgång och betecknar intet personligt väsen.

Såsom personifierande människans lycka går fylgjan öfver i den opersonliga hamingjan eller giptan, till hvilken man hade en fatalistisk tillförsikt. Såsom ödesgudinna och skyddsande sammanhänger hon med nornor och diser, med hvilka senare hon, såsom vi ofvan sett, stundom identifieras.

Å ena sidan människans egen själ, hennes kraft och lycka, å andra sidan skyddsande och ödesgudinna — ett väsen, som sammanhänger både med människornas och gudarnes värld — är det alltså sagornas svar på vår fråga: hvad är fylgjan? Ja, om vi lägga tillsammans alla exemplen och plocka ihop ett drag här, ett drag där. Men om vi se på hvarje exempel för sig, finna vi, att de två sidorna så godt som aldrig äro förenade hos samma fylgja.

Mitt material är för knapphändigt att bygga några slutsatser på, men man kan inte undgå att göra den iakttagelsen, att det är en djupgående skillnad mellan de berättelser, där fylgjan uppträder i djurgestalt, och dem, där hon kommer som en kvinna. Djurfylgjans egentliga uppgift är att vara varsel, förebud. Hon är till sin natur dubbelgångare. Hennes uppträdande består [ 183 ]hufvudsakligen däri, att hon i förväg (eller efteråt ss. i ex. 1) utför den handling, som mannen, hon följer, kommer att utföra (resp. har utfört) eller har i tankarna. »Fylgjukonan» däremot nedlåter sig aldrig till något dylikt. Hon handlar själfständigt och visar sig endast för den man, hvars fylgja hon är eller vill bli — i motsats mot djurfylgjan.

Det är något opersonligt öfver djurfylgjans uppträdande och förhållande till människan. Det är oftast för främmande hon visar sig, och då ingalunda för att hjälpa den hon följer, snarare tvärtom. De flesta hithörande berättelserna verka närmast som skrock och vidskepelse utan någon religiös prägel. Fylgja-teorien förefaller i dessa fall som ett försök till »vetenskaplig» förklaring af drömmar och varsel eller syner. Det händer, att folk drömmer om eller tycker sig se djur kort före eller samtidigt med någon märklig händelse. Det måste alltså vara något sammanhang mellan djuren och de handlande personerna. Einar har drömt, att en oxe föll omkull död vid Gudmunds högsäte, och samma dag dör Gudmund i sitt högsäte. Då måste ju oxen ha något att göra med Gudmund, rent af vara Gudmund. Då har väl också hvarje människa ett djur, som går före eller åtföljer henne och är ett slags mönster för hennes lif, utför hvarje hennes handling i förväg eller samtidigt med henne, fastän man endast i sällsynta fall har tillfälle att iakttaga detta.

Ett helt annat intryck göra »fylgjukonorna». Om djurfylgjan kan sägas vara människan själf eller hennes dubbelgångare, under det att intet tyder på, att hon fattas som skyddsande, så är den i kvinnogestalt uppträdande fylgjan i främsta rummet skyddsande, hjälpande väsen, och den andra sidan — identiteten med människan — är alldeles borta eller trängd i bakgrunden.

Det har redan sagts om Gisle Surssons förhållande till sin goda drömkvinna, att det har en mera innerlig religiös prägel. Men hon hör icke till de egentliga fylgjorna; troligen icke heller de två i ex. 19 uppträdande kvinnorna. Om vi lämna dessa ur räkningen jämte Gunnar Gjukessons diser, om hvilka vi få veta för litet, återstå fem exempel (12, 13, 14, 16, 17).

I berättelsen om Tidrande uppträda diserna nästan som valkyrior. Afståndet mellan dem och djurfylgjorna är mycket stort. De äro förbundna med ättens öde och i synnerhet med dess religiösa tro. De mörka diserna veta, att de måste lämna plats åt de ljusa, [ 184 ]men det kostar på dem att slita de band, som binda dem vid ätten. De kallas ättens fylgjor, men ha dock mera karaktären af själfständiga gudomliga väsen. Att tänka sig dem uppträdande som varsel är omöjligt.

I exemplen 13, 14 och 16 kommer fylgjan för att söka en ny man att följa. Att djurfylgjor öfverlefva sin man, omtalas icke. I berättelsen om Hallfred förefaller det nästan, som om Hallfred och hans fylgjukona frivilligt ingått förbund med hvarandra till ömsesidig hjälp, ett förbund som vid skaldens död högtidligen upplöses. Fylgjan tycks behöfva en annan att följa och ingår uttryckligen förbund med denne. Äfven Vigfuss herses fylgja och Helge Hjorvardssons komma för att erbjuda sig som fylgjor åt fränder till dem, de förut följt. I ena fallet kommer förbindelsen till stånd, i andra fallet icke. Men fylgjan utkräfver hämnd på den, som försmått henne.

I ex. 12 — ur den ålderdomliga Vatnsdælasaga — har förhållandet en annan karaktär. Man får åtminstone det intrycket, att det aldrig kunde komma i fråga, att Ingemundssönernas fäderneärfda fylgja inte skulle följa och skydda alla ättens män. Hon uppträder såsom den, som är närmast intresserad af ättens öde och oupplösligt förbunden därmed, och hon talar med dess hufvudman som en vän. Denna fylgja gör så att säga det verkligaste intrycket, det mest personliga och minst vidskepliga. På samma gång som hon är den starkare och visare skyddsanden, den mäktigare vännen, som vakar öfver ättens väl och gillar eller klandrar ättmännens handlingar, så verkar hon ock som en återklang af Torsten Ingemundssons egen betänksamma och försiktiga själ.

I denna berättelse se vi alltså framskymta de bägge sidor, som vi väntade att finna förenade hos hvarje rättskaffens fylgja, men som, enligt hvad vårt material lärt oss, ytterst sällan uppträda tillsammans.



  1. De sagor, som för ändamålet genomgåtts, äro: Njála (Oldskrift-selskabets upplaga, Kbnhvn 1875), Vatnsdœlasaga, Hallfreðarsaga (båda i Fornsögur utg. af Vigfusson och Möbius, Leipzig 1860), Ljósvetningasaga, Vigaglúmssaga (båda i Islendinga Sögur II, Kbnhvn 1830) och Gíslasaga Súrssonar (Islendinga Sögur 25, Reykjavik 1899. De två olika redaktionerna betecknas med I och II). Dessutom ha ett par exempel hämtats från Eddadikterna. Siffrorna beteckna vid sagornas namn kapitel, vid Eddasångernas vers (enligt Sijmons upplaga).
  2. Man kan dock icke af föreliggande källor dra den slutsatsen, att det med nödvändighet ansågs för ett dödsbud, om man med vakna ögon såg sin egen fylgja, ty Hallfred var redan döende, och hans fylgja kom för att söka en annan man att följa; och hvad Tord beträffar, så behöfver man inte i Njáls ord: »þú munt vera maðr feigr, ok munt þú sjet hafa fylgju þina», inlägga den meningen: du måste dö snart, emedan du sett din egen fylgja; utan det är naturligare att tolka dem så: det är din fylgja du sett, och hon var blodig, det måste betyda döden. — Å andra sidan finnes i dessa sagor intet ex. på, att en man, utan att vara nära döden, vaken sett sin fylgja.
  3. Möjligen utgör ex. 21 ett härmed likställdt fall, om näml. Svan såg Osvifrs fylgjor, hvilket sagan dock icke omtalar. Äfven Svan var »clairvoyant».
  4. Jämför, att enligt Hrólfssagan Bodvar Bjarkes själ (fylgja?) i björngestalt deltog i striden, så länge kroppen låg sofvande, men då han tvangs att vakna och gå ut i striden, försvann björnen.