Sverige och Norge 1814/III

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  II
Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

III
IV  →


[ 67 ]

III.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.




Stockholm den 15 juli 1814.

Jag har just denna morgon, min bäste grefve, emottagit edert bref af den 7 i denna månad och skyndar mig att besvara detsamma, då det är den sista postdagen, som jag är kvar i Stockholm, ty ändtligen efter all ovisshet, om man skulle resa eller när man skulle resa, har det blifvit bestämdt, att konungen och jag afresa om måndag den 18 i denna månad. Jag började verkligen nästan tro, att resan icke skulle blifva utaf. Konungen reser öfver Gripsholm, Strömsholm och Örebro till Uddevalla, jag däremot öfver Nyköping, Vingåker och Skara, där jag skall stanna öfver en dag för att låta konungen passera för att icke råka ihop med hans svit, och sedan skall jag på lördagen eller söndag morgon vara framme uti Uddevalla. Konungen har förklarat, att han ämnar deltaga uti det angrepp, som kommer att äga rum med flottan. Han har gifvit amiral Puke order om att han önskar gå ombord på en fregatt, och man skulle göra honom dödligt bedröfvad, om man skulle försöka afhålla honom härifrån. Det enda sättet att emellertid undvika, att han blifver utsatt för någon fara, är att gifva den officer, som skall föra fregatten, befallning att icke alltför mycket närma sig till elden. Konungens beslut är värdigt hans ädla och tappra själ, men det vete Gud, huru hans hälsa skall kunna tillåta det. Kronprinsen har gillat detta beslut och har äfven låtit skrifva till alla kårer och till och med till främmande [ 68 ]länder för att omtala, att kungen hade en sådan afsikt. Jag kan ej annat än godkänna denna tanke, som i sanning är värdig hans ädla själ, men med kungens klena hälsa. vete Gud, huru det kan gå; jag tryggar mig likväl till försynen. Ett gammalt svenskt ordspråk säger: »Vår Herre är de dårars förmyndare.» Jag hoppas, att det ej skall komma att ske någon olycka, och då man ej kan förhindra det, får man väl finna sig däri. Så är förhållandet med mig.

Jag hoppas af allt mitt hjärta, att hvad ni meddelat mig måtte besannas och att prins Kristian kommer att kapitulera, men jag får bekänna, att jag därvidlag är mycket misstrogen och gärna vill se det först, innan jag tror det. Jag skulle blifva hjärtligt glad, om allt det här kunde snart blifva slut, hvilket jag dock betviflar; det är väl i alla fall möjligt, och vi få väl se, huru det går. Gud låte det ske!

Prinsen själf tycktes dock icke tro det, när han reste i tisdags den 12 dennes. Man har berättat här, att en liten farkost blifvit tagen af flottan, som blockerar de norska hamnarna och att man ombord på denna funnit en person, som föreföll mycket brydd och hvilken man trodde vara en herr Anker; detta har likväl icke blifvit vidare bekräftadt. Likaså omtalas, att ett norskt regemente skulle hafva velat gå öfver på svenska sidan för att få någonting att äta; det kan ju vara möjligt, men jag tror det inte, förrän jag fått se det. Prinsen var dyster vid sin afresa och sade till flera personer, att han för visso icke skulle inlåta sig på detta krig, om han ej ansåg det vara alldeles nödvändigt för att konsolidera Sveriges makt, som aldrig skulle få någon säkerhet eller något lugn utan detta. Gud bevare och beskydde honom! Prins Oskar äfvenledes! Han [ 69 ]syntes vara förtjust öfver att göra sin första vapenbragd. De afreste båda i tisdags, och afskedet skedde så godt som offentligt, ehuru vi voro ensamma, kungen, jag och de båda prinsarne, men saken är den, att kungen hade satt sig uti en länstol på en upphöjning i ett fönster uti min sängkammare för att därifrån kunna åse prinsarnes afresa; mycket folk hade samlat sig utanför, och då de sågo kungen och mig uti fönstret, närmade de sig för att titta på oss. Under tiden kommo prinsarne för att taga afsked, men då kungen inte kunde komma ner från sin upphöjda plats tillräckligt hastigt för att hälsa på kronprinsen, som närmade sig honom med sin vanliga skyndsamhet, blef han kvar uppe uti fönstret, där afskedet ägde rum, hvilket var mycket rörande. Prinsen var mycket upprörd, kungen likaså, och jag måste erkänna, att äfven mitt hjärta rördes. Gud beskydde dem båda! Detta är min hjärtligaste och innerligaste önskan, och måtte Han snart föra dem tillbaka till oss. Kronprinsen är mycket älskad af svenska folket, och det förtjänar han också mycket väl. Mina tankar sysselsätta sig blott med honom; jag måste ju också vara honom af allt mitt hjärta hängifven, ty han har verkligen vid alla tillfallen visat sig vara min verklige vän. —

—  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —