Törnrosen och nässlan
| ← Den igenfunna skatten |
|
Hönan, som värpte gullägg → |
| Fabel av Gustaf Fredrik Gyllenborg. Ur Svenska parnassen, band II s. 197 av Ernst Meyer från 1889. |
Törnrosen och nässlan.
Nässlan hörde rosen prisas.
Harmsen ropar hon: »Din prakt,
Der så mycken oskuld visas,
Snart skall anses med förakt,
När man dina taggar känner.
Mindre sårad är af mig
Foten, den jag stundom bränner,
Än den hand, som sticks af dig.»
Retad hörs den sköna svara:
»Till mitt värn jag vapen bär.
Men hvad våld kan du befara
Du, som så förhatlig är?
När jag får i frihet andas,
Ofver mig hvem klagar då?
Men i myllan, der du blandas,
Qväfver du hvart enda strå.»
Vi den frommes ifver gilla,
När mot våld han reser sig.
Men hvem tål den arges krig,
Väpnad blott att göra illa?