Telluriska fantasier (Sehlstedt 1867)
| ← Min sångmö |
|
Min bostad → |
Telluriska fantasier.
Åren rulla och gå,
Dagen kommer och far.
Hvem kan undra derpå,
Då man vet lite hvar,
Att vår jord i det blå
Ej får stå och se på,
Utan nätter och dar,
Fastän gammal och grå,
Måste dänga och gno
Utan rast, utan ro
I en hiskelig ring
Hela solen omkring.
Och då gör detta spring,
Som de lärde påstå,
(Ty jag vet ingenting)
Att på hennes ansvar
Åren rulla och gå,
Dagen kommer och far.
Hvarför skaptes vår verld
Till en sådan här kryss,
Eller rustades ut
Till så vådelig färd
Som ett skepp med kajut,
Proviant och kabyss,
Med sin skorsten och huf,
Som Vi kalla Vesuv;
Och som går utan kort
Utan ringaste men,
Som om allt vore smordt,
Utan skoflar och skruf,
Utan roder och brass,
Utan logg och kompass
Och kapten.
Och den frågan är gjord
I mång tusende år
Under forskning och nit
Och förslag hit och dit:
När kom farkosten hit?
När steg menskan ombord?
Hvad jag vet och förstår:
Inte var det i går.
Lika godt! Vi må bra
På vår rullande jord.
Berg och backar och hus,
Spis och fällbänk och bord,
Mat och kläder vi ha:
Ingenting, som jag vet,
Man behöfver att ta
Från en annan planet,
Om ej värme och ljus;
Men det få vi som lån
Utan borgen ifrån
Både solen och mån,
Utom allt då och då
Såsom ficklån vi få
Utaf stjernorna små.
Sommar ha vi och vår,
Dito vinter och höst.
Vår'n är gladast, ty då
Sopas himmelen ren,
Klarnar sol'n i det blå,
Och i menniskans bröst
Gjutes glädje och tröst.
Och i buskar och snår,
Uti stenrös och hål,
I hvar vinkel och vrå,
Uti rörtopp och skog
Är ett skoj och ett skrål,
Så att om jag fick rå,
Vore halfparten nog.
Men man gläds, man blir ung,
Då man lyssnar derpå.
Om man än yore grå
Som en gråsten och tung,
Blir man upprymd ändå,
När små bäckarna gå
Och små lärkorna slå
Sin förtjusande bit;
Och små blommorna stå
I sin nya habit;
Och en gök eller par
(Gök är min favorit)
Ger oss delphiska svar
Uti allt hvad han vet
Som profet.
Yppig, varm som en glöd,
Kommer sommaren se'n
Echaufferad och röd,
Blomerant som kattun,
Mätt och frodig och brun
Som en ångbåtskapten.
Då står ängen i flor
Med sin klöfver så röd
Till en fägnad så stor
För båd' stutar och kor.
Då står åkern i blom
Med sin blåklint och gror.
Då är kornboden tom:
Då går menskan och glor
På det vaggande bröd,
Så det vattnas i gom.
Sommarsoln i sin glans
Är för menniskan bäst.
Stadens buller hon skyr,
Sommarnöjen hon hyr
Utåt hafskusten mest,
Der hon kan få sin ans
Och ha hafsluft till hands
Och få gno sin gestalt
Uti vågornas salt,
Sen bon lefvat sig klen.
Ty der skapas hon om
Och blir präktig och ren
Mot hon var, då hon kom.
Och i solbaddet se'n
Kan hon sola sig torr
Och bli sprittande som
En aborr.
Hösten rycker nu an,
Och han är som han kan:
Tila känd till humör,
Men det rår han ej för.
När hans berserka-mod
ätter fart i hans blod,
Blir han liksom förgjord,
Ty då rifver han opp
Både himmel och jord,
Som om fan red hans kropp,
Ni kan tro mina ord. —
Dock, för sjutton! hvad gör
Litet dåligt humör?
Det är skapelsens skuld.
Men han har sin merit:
Han är gifmild och huld
Och strör ut hit och dit
Sina skördar af guld,
Fastän menskan, det nöt,
Som sig bättra ej vill
I sin vishet beslöt,
Att i stället för gröt
Koka bränvin och sprit,
Som hör djefvulen till.
Och förutan allt prat,
Kan man jemväl påstå
Och bli häpen och flat,
Då man tänker uppå:
Att det kanske ej händt,
Att vi tyngdlagen kännt,
Om ej hösten har räckt
Vetenskapen sin hand;
Om ej äpplet haft smak,
(Äpplen lyckas ibland)
Att slå Newton så käckt
På hans ”snuskammartak”,
Att hans snille blef väckt.
Så fick verlden en lag,
Som är bra än i dag:
Lefve hösten! tror jag.
Vintern kommer till slut.
Då är mörkt, då är kallt,
Så man öfverrock tål.
Och det tycks uppå allt
Som om solen släckts ut
Utaf brist uppå ved,
Uppå coks eller kol,
Eller kommit på sned,
Eller kanske på fusk
Uti skenande traf
Körts pojkaktigt utaf
Någon Phaetons-kusk.
Ty allt lefvande stängs
Uti hus, uti bås,
I palatser och skrubb,
Under stenar och stubb,
Hvar ett hybble kan fås.
Och der packas och trängs
Både hemtamt och vildt.
Man ser hästar i fit,
Man ser får i tulubb.
Öfver slumrande sjö
Läggs den blåstärkta is,
Och en bländande snö
Öfver skogarne hängs,
Som ett säkert bevis
Att naturn gått till sängs
I chemise.
Hvad gör menniskan då?
Jo hon ser under lugg
Litet misslynt i mjugg,
Täpper fönster och glugg
Att hon aldrig ett dugg
Utaf frisk luft kan få,
Stänger luckor och port,
Dansar ut sina ben,
Äter godt, lefver fort,
Andas in fotogén,
Dricker punsch, tar in salt,
Och det sämsta af allt:
Spelar kort.
Åren rulla och gå,
Dagen kommer och far;
Och jag ser att jag har,
Hvad jag aldrig har ment,
Gjort min jordiska sång
Längesedan för lång,
Att det nu är för sent
Att den kortare få,
Hvilket haft sina skäl.
O, farväl! o, farväl!
Lilla sångmö, god natt!
Och du mennisko-själ,
Som har ingenting mot
Att bebo samma klot,
Som engång fått oss fatt
Och som kallas vår verld!
Om dig ödet har satt
På en lysande höjd
Eller gjort dig det spratt
Att förklara dig värd
Blott en ringare härd:
Lycka till på din färd!
Uti sorg eller fröjd
Tro Allfader om godt
Och var tacksam och nöjd
Med din lott!
